You'll catch me on a plane to London.

(jag borde skriva en låt med den textraden.)

Igår var det lagom perfekt fylla. Höll sig hela kvällen.
Nu fryser jag som fan.
Ska duscha snart.

Imorgon är det nyårsafton.
Förra året vid den här tiden hade jag komponerat en text med vad jag skulle göra år 2007.

[...]

efter att ha letat igenom min bilddagbok så hittar jag inte texten jag trodde att jag skrev förra året vi den här tiden.

2007 var ju ett intressant år ur många synvinklar:
Jag skaffade mig min första pojkvän.
Jag blev bättre på att sjunga och dansa.
Jag har lärt mig mycket mer om mig själv som människa -> jag har växt upp mer -> min omgivning blir glad -> jag blir glad.
Jag har skaffat mig nya kunskaper om hur människokroppen fungerar i sexuellt upphetsande lägen.

Det är väl ungefär så jag kan sammanfatta 2007.
Det började otroligt knepigt, och fortsatte att vara det året ut.

Vad händer 2008?

I dunno... allt jag vet är att You'll catch me on a plane to London

Nyss såg jag den fantastiska (och ihopklippta) versionen av

Rufus! Rufus! Rufus! does Judy! Judy! Judy!

Alltså:
Rufus Wainwright gör exakt samma konsert Judy Garland gjorde på Carnegie Hall, London 1961.



Jag blev sååå sugen på att sjunga storbandsjazz igen. Varför har jag aldrig fått göra det?
Jag måste nog prata med Jens nere i Malmö om det där med att ha en spelning i sommar... seriöst alltså.

"Jag står för allt jag gjort" ringer i mina högtalare.
"Jag flyger högt och jag tar aldrig mark".
Avverkan har börjat igen, på gott och ont.

Ringde T igår eftersom att han sms:ade och bad mig.
Dumt gjort?
Han har aldrig låtit så vän och försiktig någonsin tror jag.
"Ring mig när du kommer tillbaka till Stockholm då..."

En örfil, en kram. "Det är det du kommer få" försöker jag självklart att inbilla mig själv, medan jag vet att det kommer bli mycket mer än så.

"ja, du är lite av en bdb-kändis.[...]
[...]du nämns i samma kretsar som Passthison-emma, Popcunt, och Joni.
[...]alla vet vem oskarposkar är!"

Imperiet bara växer.

Jag avlider av skratt!

Jaja, igår var det julafton. Så ointressant.
Jag fick en extern hårddisk och en tröja från Cavalli @ H&M, det var värt.

Nu ska jag äta pasta och dricka vin. Ikväll blir det elektroklubb.

Jullov.
Skönt.
Vila (lite).
Festa (lite).
Shoppa (inget).
Fattig (mycket).
Bitter (lite).
Förbannad (lite).
Glad (mycket).
Puss (lite).

Igår var det genrep för publik. Gick väldigt bra, några småmissar och dålig sång... men annars gick det väldigt bra. Allt känns väldigt bra med föreställningen nu.
Ska bli skönt att träffa familjen som är på uppgång med bil at the moment.

Jag har börjat komma ifatt Heroes säsong 2 nu också. Ska titta på tre avsnitt till nu.

Fick också nys om att vår slutproduktion kommer heta Best of West End

Jag och min dator har ett Tough Love-förhållande.

Idag kom den i ett stort paket från posten direkt till skolan.

Den är äntligen lagad (och vad snabbt det gick denna gång.... [inte]) och jag fick den två veckor tidigare än jag kunde förvänta mig. Jag tror de snabbade på processen på InfoCare efter att jag ringt och tjatat på dom om att det var andra gången jag lämnade in den för reparation på mindre än 10 månader. Anyways, nu är den tillbaka och mitt liv kan återgå till det normala med musik och bilder i evig spinn framför mina näthinnor. Loverly!

(Hur ska jag klippa mig? Jag har fått hintar de senaste dagarna om att jag bör klippa mitt hår kortare igen, jag påstås vara snyggare i det. Förslag?)

Fick pengar av föräldrar.

Trodde att jag var pank, "hittade" 1000 kr på mitt sparkonto som jag glömt att jag sparat denna månad. Jag var mindre pank än jag trodde att jag var. Nu blir det nog lite julklappar i år ändå!

Tack!

Tydligen var mitt förra inlägg inlägg nummer 100, mycket konstigt eftersom att jag tyckte att det stod 99 på listan bredvid där inläggen finns meny-ordnade.

Anyways, den sociala tristessen är för tillfället huge.

Jag och Robert gjorde till och med ett "socialt experiment" igår och klädde ner oss till Emo-kids när vi skulle på (den väldigt dåliga och konstiga) Haunted Dancehall med Riksteatern enbart för att få lite kul i vardagen.

Förvånansvärt FÅ reaktioner från människor (förutom några som stirrade odiskret).
[Jag pratade för mycket för att bli trovärdig min rollfigur, självklart.]

Idag (onsdag) köpte jag en smokingkavaj från H&M för det otroliga pangpriset 198 kr (och den är inte ens på rean eller någonting). Det blir en del av årets Nyårs jag ha på mig på nyår (vart jag nu kommer fira det. T är utslängd från sin mamma så jag får se om jag ens kan fira nyår i Stockholm som jag vill.)

----------------------------------------------------------------------------------

ok, mitt bloggande blev cp eftersom att jag försökt att publicera detta inlägg i två dagars tid nu.

Jag har druckit vin och ska återgå till det om tre minuter när jag hasar mig fram i skolkorridoren. Allt jag skrivit innan är fortfarande sanning!



(vi älskar Ulrika)

Harebrahej emotional rollercoaster!

Jag är otroligt frustrerad över min livssituation just nu, verkligen.

Den sociala tristessen är enorm (och har diskuterats frekvent under denna helg).

Jag vill spy i min egen mun och bara gå klart min utbildning så att jag kan komma ifrån geografiska hinder i mitt liv som förstör DET MESTA just nu!

asöfjohasjlkfhaöäjfhasäjfasgfäajsgäfjashfjh (<---- dampanfall)

Jag älskar dig för att du är kär i mig,
och jag hatar mig själv för att jag inte är kär i dig.
Men vi är glada, är vi inte det?


det är därför vi skrattar på dagarna och gråter på kvällarna...

Jag vet inte hur stor en säng bör vara egentligen?
Den är större än min och det finns en man i den som kan tillfredsställa mig, vilket talar för att den är bättre än min egen.

Onsdag & Torsdag:
Vi gjorde inte speciellt mycket de två sista dagarna som är värda att notera. Åt god mat på kvällarna bara. Annars var jag på hotellet mest på onsdagen.
Eller vänta, torsdagen var väl ganska intressant.

Vi följde med Hanna till skolan för att medverka i hennes Chapel. Chapel är gudstjänst.

Chapel är som pingstkyrkan eller någon annan frikyrklig avigkyrka inom kristendomen.

Chapel är "He is Holy, He is Holy".

Chapel är intressant på ett sätt.

Chapel är jävligt skrämmande på ett annat.

Ungefär så var de två sista dagarna.

Nu är jag hemma, lite jet-laggad, lite väldigt-mycket-intryckad och lite allmänt glad bara över att skolan börjar igen med tidiga mornar, sångövande och julshowande.

Lördag:

På dagen gjorde vi lite ärenden, sedan åkte vi för att titta på Hannas match. Den första matchen i USA för övriga familjens del. De förlorade med 3-0 mot det näst bästa laget i deras serie. Skittråkig match (och jag brukar inte tycka fotboll är kul, men detta var astråkigt eftersom att de spelade så otroligt dåligt).

Sedan bar det av mot KP i Hannas lag som hade Halloweenfest.

Jag sminkade mig till docka och vi åkte iväg ganska sent.

Väl där kändes det som att gå genom rutan in i en Highschool film.

Helt crazy! Det kändes som att jag betraktade allt utifrån utan att vara där själv.

Jag drack äppelvodka och mådde illa.

Somnade på en soffa vid halv 5 med linserna halvt intorkade i mina ögon. Vaknade till några minutrar senare av att en mystisk kille däckade i soffan bredvid mig, eller snarare vid mina fötter. Han la sig bara sonika ner och somnade på stället. Det kändes som att det kunde fått en homoerotisk touch till festen, men så blev aldrig fallet (jag fick för mig att många killar på festen var bögar av okänd anledning. Antingen är det för att de dansar väldigt bra, eller så är det för att de klänger överdrivet mycket på tjejerna och juckar överdrivet mycket på dem. Intressant var detta fenomen iallafall).

Söndag:

Vaknade obakis (eftersom att jag inte druckit så mycket) men helt slut i kroppen och i ögonen. Vi åkte hem vid 9 eftersom att vi lyckades vakna ganska så samtidigt (vi är Jag, Hanna och Katie).

Familjen bestämde att vi skulle åka till Newport Beach, vilket var väldigt skönt.

Däckade på stranden i 1,5 timma och vaknade brunare och mer utvilad. Passade också på att bada en sista (?) gång i Stilla Havet med syster i vågor. Skönt som fan!

(jag orkar inte skriva utförligt om min resa, känns väldigt ointressant på något sätt, därav den korta meningsuppbyggnaden).

På kvällen åt vi på en väldigt mysig italiensk restaurang där många kändisar tydligen ätit (kunde märkas på alla bilder som satt uppe på kändisar med autografer).

Måndag:
Vaknade relativt tidigt (vi har gått upp senast 9 varje morgon här) vid 07:30 typ för att vi bestämt att vi skulle åka till West Hollywood för att se Melrose Avenue och Melrose Place. Ganska svårt att bara åka till en gata sådär för att hitta bra shopping. We ended up på Melrose Center som är ett Mall (självklart). Jag shoppade självklart en massa och kände mig ytterligare en gång tillfredsställd. På kvällen såg vi en till fotbollsmatch som Vanguard förlorade med 1-0 (denna match var också cptråkig och helt orättvis i slutresultat eftersom att Vanguard ändå spelade mycket bättre).

Tisdag:

Vi åkte in till Los Angeles för sista gången för nöjets skull på denna resa. Vi åkte mot West Hollywood och gick ut på Walk of Fame. Allt var mycket mer annorlunda än jag trodde, det är mer crowded liksom. Husen står ganska nära gatorna så trottoarerna är ganska smala, och så är det stjärnor överallt. Det var inte speciellt glamoröst som jag trott att det var. Kodak Theatre var ungefär som ett Mall, och Chinese Theatre som ligger bredvid och väl är mer känd på grund av utseendet var ganska litet också.

Vi bestämde oss för att vi var tvungna att ta en Star Tour för att få åka upp i Beverly Hills och Bel Air för att se kändisars mansions.

Vi åkte i över två timmar, såg en massa svulstiga hus, noll kändisar. Det var ändå ganska kul för det känns som att man gjort det man bör när man är i L.A. första gången.

Jag shoppade upp i princip alla mina sista pengar under dagen och på kvällen.

Jag har shoppat för 8000 ungefär, vilket är hysteriskt kul!

Tisdag:
Vi tog bilen till Anaheim och Honda Center (hemmaarena för Mighty Ducks och Los Angeles Lakers) för en preseason match mellan Lakers & Utah Jazz. Det var inte alls speciellt mycket folk, men ändå var det väldigt kul att ha sett en riktig NBA-match i USA live! En söt 11 årig mexikansk flicka sjöng den amerikanska nationalsången och allt kändes väldigt filmlikt. Cheerleaders, snabbmat, basketlinnen på publiken och galna människor som blir filmade efter varje period och gör crazy saker. Det var som man kan tänka sig att en match går till när man ser bilder på tv. Lakers förlorade och spelade skitdåligt (de låg under från början till slut).

Det roligaste att titta på var cheerleaderna som tog av sig mer och mer plagg för varje period som tog slut. Cheerleaders representerar verkligen dubbelmoralen och sexismen i det amerikanska samhället. Vi diskuterade huruvida cheerleaders skulle få stor positiv uppmärksamhet i sverige eller inte. Vi kom fram till att det i Sveriges rådande väldigt-mycket-mer-jämställda-land än USA inte skulle tas emot med öppna armar. Ord som sexism, nakenchock, kjoltappning och rubriker som "här blottar sig unga flickor för pengar lagligt" skulle vara definitiva. Det intressanta med den amerikanske cheerleaderkulturen är också hur fel det känns att 16 åriga tjejer exponerar sina kroppar på det sätt de gör, samtidigt som man i USA hela tiden påpekar återhållsamhet, vikten av oskuldsfullhet och undvikandet av male-female kontakt för att vara så "fin" som möjligt. Kanske beror det på att man i Sverige är väldigt mot sexism överhuvudtaget och försöker att motverka det överallt, så det kanske är därför jag reagerar på det (jag skyller alltså detta på min svenska uppväxt). Egentligen tycker jag att det är väldigt kul med sexualisering och anser att Sverige som land är ovanligt konservativa när det kommer till det. If you've got it, flaunt it är ett uttryck jag gillar till en viss gräns (självklart gränsen lagom).
Onsdag:
Mamma, jag och pappa tog bilen in till L.A. för att åka till China Town, vilket var jätteenkelt att hitta till (överhuvudtaget är det väldigt lätt att hitta i USA har vi märkt). China Town var väldigt litet här i L.A. (New York är säkert 5 gånger så stort) och ganska skabbigt. Jag shoppade ett par riktiga "kinesskor" (typ kung-fu skor). Sen åkte vi hem, eller trodde att vi åkte hem. Pappa svängde fel i en korsning och helt plötsligt befann vi oss i de djupaste hispanickvarteren utanför downtown L.A., så på grund av en felsvängning fick vi se de kvarteren också.

På kvällen hämtade vi Hanna igen som kom med meddelandet att de inte ska ha någon skola förrän på måndag då vissa rum på skolan har aircondition som tar in luft direkt utifrån (det rekommenderas att man inte ska vistas utomhus och andas in luften, vilket vi struntar i självklart). Vi drog till en mexikansk restaurang som låg nära hotellet och avnjöt en ganska, eh, trevlig middag med två goda efterätter.

Torsdag:

Efter att Hanna tränat till 11:30 bestämde vi oss för att dra till Santa Monica, något man absolut inte får missa om man åker till California. Vi åkte längst bort på Santa Monica beach, parkerade bilen och låg på stranden i några timmar. Sen skulle vi åka genom L.A. för att ta oss till Citadel Outlets (ett stort outletområdet utanför stan), men vi åkte fel och råkade av misstag åka upp i själva Santa Monica stad. Ett misstag som kom att visa sig bli helt fantastiskt.

Efter att ha åkt förbi några väldigt fina hotell och intressanta hus parkerade vi bilen då vi såg Santa Monica Pier, den väldigt välkända piren. Kulturserier som påverkat vår ungdom likt Pacific Blue, Baywatch och O.C har utspelats på detta underbara ställe. Piren var väldigt fin, och det var inte allt för mycket folk heller. Vi åt den mest fantastiska middagen under resan hittills längst ut på piren, avnjöt den med musik i bakgrunden av en man som spelade gitarr och sjöng (jag köpte hans homemade CD som faktiskt är skitbra) och såg en röd sol försvinna bort i dis vid horisonten.

Fredag:

Fredagar = Disneydags.

Denna gång deluxe!
Vi tog bilen i 20 minuter till Anaheim och Disney Land. Helt fantastiskt!
Det var väldigt mycket folk, och väldigt varmt de första timmarna vi var där.

Vi åkte de flesta karusellerna och såg det mesta i parken, som var mindre än man tror att den bör vara. Köpte lite presenter, eller okej; en present och två presenter till mig själv. Kvällen på Disney Land avslutas alltid med ett fyrverkeri deluxe DELUXE. En livs levande Tinkerbell flög omkring på en vajer, fyrverkerierna flög och allt var väldigt Disney-overthetop och underbart som det bara ska vara!

Costa Mesa, OC, CA: (sammanfattning av tre första dagarna)
Anlände i lördags kväll vid 19-tiden.

Blev hämtade på LAX av Hanna och Damia.
Lördag kväll bestod av ganska sen middag på hotellet och sen stupa i säng på rummet.


Söndag = Huntington Beach. Stränderna här är amazing. Huntington Beach har en känd pir som vi naturligvis vandrade på.
Jag lyckades bränna mig (självklart) av att vara ute i solen hela dagen utan solskydd. Fick fina märken av mitt linne (jag använder nästan aldrig linnen egentligen, och kommer nog aldrig mer att använda ett linne igen. Jag hatar linnen!)
Kvällen ägnades åt att åka vi till Irvine Spectrum, ett shopping center någon mil från hotellet.
Helt ok ställe, dock relativt litet mot dagens möte; South Coast Plaza



Måndag = South Coast Plaza är USA's näst största Mall/Shopping Center. Butiker alltifrån Jimmy Choo, Louis Vuitton, Marc Jacobs, Chanel, Sears, H&M, Zara, Victoria's Secret osv osv osv. De flesta märken värda namnet fanns på stället, plus andra budget affärer.
AMAZING! är rätt ord för stället.

NK, släng dig i väggen [gånger] 81618756 tusen.


Jag insåg även hysterin med hur mycket jag vill konsumera. Jag har ändå lyckats skrapa ihop mer pengar än jag trodde skulle vara möjligt innan resan, men känner ändå att jag har väldigt lite pengar om man ser till utbudet av affärer som ändå existerar. På något sätt tänkte jag innan att: "äsch, SÅ dyrt kan ju inte alla fina märken vara". Men nu inser jag hur hysteriskt mycket pengar en liten ful väska från Louis Vuitton kostar. Det är helt sinnesjukt stört, med tanke på hur fula väskorna är.
Jag har dock sett en hel del väldigt snygga kläder som är svindyra. Var inne på Barney's och hittade en jacka för dryga 3000 som jag troligtvis kommer köpa, en annan jacka från Prada för $ 450, vilket är cirka 4500 kr. Prada-jackan är sjukt snygg, men självklart totalt för dyr för mig.

Jag har länge velat ha en digital systemkamera, och självklart hittade jag Canon EOS för cirka 6000 kr (halva priset ungefär mot hemma), men jag har inte direkt råd att köpa en sådan. Eller det skulle jag ha om jag verkligen vill ha det över allt annat. Men jag shoppar hellre en massa kläder än att köpa en kamera just nu. Jag ska troligtvis köpa en digitalkamera istället för 1200 ungefär (också halva priset mot hemma).

Det som är intressant med USA är ändå hur trevliga människorna är, hur billigt det är på vissa ställen, och hur mycket mat man får på sina portioner.
Och för att besvara en vanlig fråga (?), Jag har faktiskt ännu inte sett någon sjukligt obese människa här. Jag är själv förvånad. Eller jo, jag har sett 3 stycken som har varit riktigt tjocka, men jag förväntade mig att se många fler. Sunny Cali' är nog inte fetmans hemtrakter direkt.

Imorgon blir det Lakers-match inne i Los Angeles. Även fast jag aldrig varit riktigt intresserad av basket så ska det bli häftigt att göra något riktigt amerikanskt.
Jag ska nog köpa mig en Lakers-keps bara för att också...


(btw så brinner halva södra Kalifornien också, det luktar brandrök och kommer nog fortsätta att göra i några veckor till säger folk. Men ingen eld är nära oss, än.)

Rättelse till gårdagens/föregående inlägg:
Citatet ska lyda; "Jag är bara en liten pojke..."


Idag addade min sånglärare/mentor/gudinna i sång/lärare/arbetskamrat/hobbypsykolog Johanna mig på Facebook. Intressant faktiskt eftersom att vi redan hunnit konversera om våra körlektioner och hennes tävlingsinstiskt mot sin sambo och omvärlden. Jag fick mer beröm än jag någonsin fått av henne, PÅ FACEBOOK.

Är det bara jag, eller verkar det som att komplimanger mer och mer kommer via cyberspace istället för reality? När till och med min lärare, som jag träffar dagligen, kan berömma mig mer än hon någonsin gjort på riktigt på en hemsida är livet på väg var då?
Jag blev hursomhelst hysteriskt sjukt glad av det hon sa, och detta kommer VERKLIGEN att sporra mig till att sjunga arslet av mig fram till London-resan efter nyår.

Helt plötsligt förstår jag mig mer på henne än jag någonsin gjort (dock inte bara efter meddelandet, men efter den här veckan i övrigt också). Tack för det Johanna!
*cpglad glad gubbe*

Helgens mening var min:
Jag är bara ett litet barn..

Jag var full, självklart, och apatisk. Intressant.

Dagens ord idag (som jag glömt bort var också bra), något i stil med:
Don't do it fjolligt.

Nu kändes det helt fel... så sa jag inte alls, och eftersom att jag inte kommer ihåg det så var det troligtvis väldigt onödigt att lägga på minnet.
Nu ska jag sova, nya morgonrutiner med promenad 07.00-07.30 varje morgon.
Intressant ska det bli, men jag ska fan se till att palla det, jag måste (för min egen skull)

Veckan har varit intressant.
Måndag till onsdag bestod av obeväpnad scenkamp med Peter "Peppe" Östensson.
Han har gjort det mesta i Hollywood och med de flesta. En otroligt ödmjuk och trevlig människa.

Idag, fredag, har jag druckit drinkar och rödvin med Ulrika, Robert&Nenad (som kommer sitta ihop den här helgen) och Mads. Ulrikas rosa mixer kom till sin rätt för första gågnen sen hon köpte den. Fruktiga drinkar av alla dess möjliga slag blandades, och de flesta smakade smält isglass.

Nu känner jag mig lagom berusad på en skönt avslappnad nivå.
Jag, Ulrika och Mads gick ner till bryggan nere vid viken och tittade på stjärnhimlen som var fantastiskt vacker. Jag såg två stjärnfall och känner mig otroligt romantisk och finstämd just nu.
Ibland förvånas jag faktiskt över hur vackert det kan vara när man tittar upp på något som troligtvis dött för hundratals år sedan...

Den beryktade filmen (du måste vrida på huvudet för att se bra)

Observera noggrant händernas placering och vinkel ovanför mitt skrev:

Fredag 5/10 - Underliciousbart CRAZYBACK!

Först såg jag den makalöst fantastiska föreställningen Cullbergbaletten 40 år.

Sedan åkte The Holy Threesome hem till Linnéa för lite förfest.

Väl där inmundigades alkohol av diverse kvalité och sort, sedan drog vi oss utåt till Invito.

Väl där fortsatte jag att inmundiga alkohol OCH för första gången i mitt liv bestämmer jag mig för att bjuda en massa människor på alkohol. Jag har fortfarande inte fått någon ångestattack över detta utan är fortfarande glad (jag har inte tittat på mitt konto än).

Träffade Ingrid ute och sms:ade Mia (tror jag. Lite svagt minne där). Sen beklagade jag mig över att Jenny inte var kvar där (min andra danslärare), sen drack jag lite mer. Sen skulle vi hem, men först ett pit stop på McDonalds. Väl där började jag beklaga mig över deras "Nattpriser" som är meningslösa och dyra.

Vi ringde taxin igen (som redan åkt ifrån oss) och fick vänta på den i 20 minuter. När vi sitter och äter vår mat och väntar kommer någon snubbe fram och ställer sig bredvid oss. Jag säger:
FÖLJ MED OSS TILL STRÖMBÄCKS FOLKHÖGSKOLA!

Han pekar finger åt mig och jag säger:
"Han pekade just finger åt mig" *ledsen glad gubbe*
Då utlöstes bomben med adrenalin och manlighet hos mitt lilla entourage. Johannes skulle slåss, och hans kompis Nisse också. Mads går emellan, Robert, Ulrika och Emilie också.

Emilie, den underbara, petita lilla dwarflingen slänger sina saker på marken och skriker:

NEJ NU JÄVLAR! med sin mest manlig röst.

Jag sitter kvar och äter mina pommes och dricker min äckliga Cola light och beskådar spektaklet som jag startat som om det vore en film.
Killen ska ringa sin vänner och slåss och folk hetsar och skriker. Johannes går och hämtar polisen som kommer halvspringandes med Johannes mellan sig. De pratar i sina händer sådär som bara poliser kan göra utan att det ser stört ut. Johannes säger: HAN DÄR!!!! *pekar på killen*

Polisen tar tag i killen och går därifrån med honom, samtidigt kommer vår taxi.

Jag placerar mig så att jag sitter bakåt (ingen bra idé eftersom att jag inte kan åka så nykter).

När vi kliver/rasar ur taxin går jag med raska steg mot mitt hus med orden: jag måste spy...

Någon vrålar: neeeej Oskar! Vi ska äta i Smältan NU!
Jag: jag pallar inte...

Går in i mitt rum, låser, går in i badrummet och tror att jag ska spy av mig själv. Eftersom att jag märker att jag inte gör det så stoppar jag fingrarna i halsen och spyr cola/chips-substans.

Sen lägger jag mig tydligen på min säng och däckar. Ena benet utanför sängen, byxorna nere vid fotknölarna (jag måste ha kissat innan jag däckade) och skjortan på fortfarande.

Det jag inte vet är att Ulrika och Mads hoppar runt på skolområdet och är fulla.

De bryter upp mitt fönster eftersom att de ser att det lyser i mitt rum. Väl innbrytna upptäcker de min avdäckade skepnad snarkandes på rygg i min säng. Ulrika, som den fantastiliciouska människa hon är, tar upp sin mobil och filmar/tar kort på mig där jag ligger. Jag har sett filmen och man hör både mina snarkningar och Ulrikas near-to-death-experience av andningsnöd vid för mycket skratt.

Ulrika ska skicka filmen till mig så jag ska försöka att lägga upp den här på något sätt!
Tilläggas bör att alla jag pratat med idag har sjukt ont i nacken och halsen, och deras vader är spända som fiolsträngar. Det är troligtvis från vår övning "Leka Disco" på fredagsförmiddagen... men det är en helt annan historia!

Summa sumarum:
SKITKUL kväll med allt för mycket slösande av pengar man inte har!

I FUCKING LOVE IT! (och jag har faktiskt fyllt 20)

(I skrivandets stund har tre bananflugor cirkulerat runt mig. DET ÄR ETT TECKEN!!!!!!)

Emilie har skickat roliga bilder till mig, plus att AnnaPe har lagt ut fyllebilder på mig från i somras på Fäjzbook som jag aldrig tidigare sätt. AnnaPe försöker även att förtala mig och säger till min syster att jag då var den fullaste kille hon någonsin träffat. Det kan VERKLIGEN inte stämma tycker jag. Fast i och för sig, det var den kvällen jag åkte hem halv 12, spydde en massa och däckade på tvären med katten bredvid mig i mina föräldrars säng från Hästens.

AnnaPe och Emilie är två fantastiska kvinnor!

Där sant som ryktena säger...

jag fyller 20 idag.

Fick ett stort och jättefint kort av mina föräldrar, som jag självklart grät till när jag läste.

Fick ett kort av min moster också.

Sen åkte jag självklart för att shoppa lite presenter till mig själv (resan till L.A. är den STÖRSTA och bästa present jag någonsin fått, så jag fick köpa lite fysiska ting jag har nytta av NU för stunden) och även lite alkohol.

Nu sitter jag och dricker Martini Asti, äter brieost som luktar sperma och inser att livet är ganska bra ändå tror jag. Vardagsdekadensen är ju trevlig liksom...

Jag har blivit dålig på att blogga känner jag, väldigt. Eller rättare sagt det går i vågor. När jag känner att jag har något (ganska) vettigt att säga så säger jag det, annars är jag tyst (vilket är en stor skillnad mot mig i verkligheten).
Idag hade jag en tenta på Laryns (strupen); olika muskler, latinska ord för muskler/brosk/ben, funktioner för muskler/brosk/ben. Det gick åt helvete.
På min sånglektion sa Johanna att hon förväntade sig höga poäng av mig,
och under provets gång frågade jag en fråga varpå hon svarar:
"Det där fixar ju du hur lätt som helst! *blink blink*."
Jag: ....

Kvinnan verkar ha väldigt höga tankar om mig (eller nåt), vilket jag även kommenterade angående det första påståendet hon sa. Då sa hon: Ja, det ska man väl ha om folk?
Jag: njae, eeh... varför då? Jag har ju mer att bevisa om du tycker att jag är dålig...
Vilket stämmer, och lite så har det kännts i ungefär ett år tycker jag. Sångmässigt går det framåt hela tiden, men det känns som att jag tas för givet väldigt ofta (särskilt när det kommer till "dansgrenarna" av vår utbildning). Jag har ALDRIG fått en positiv kommentar på våra lektion i rörelse (som i princip är modern improvisation), ALDRIG!

Jag vet inte om de hatar det jag jämt gör, eller om de inte anser att det är speciellt bra.
Jag känner själv åtminstonde att jag gått framåt ganska mycket och har lättare för att uttrycka känslor med min kropp i rörelse än jag hade för ett halvår sen, ändå var jag en av fyra som inte fick en enda komplimang förra fredagen. Jag hoppsa VERKLIGEN att de gillar det vi gör på fredag med vår komposition. Annars måste jag fråga henne vad jag egentligen måste göra för att de (Johanna och min danslärare Anna-Karin) ska tycka att jag är bra...

[Nu tänkte jag skriva att detta är ointressant för utomstående, men det gör jag inte. Man ska inte nedvärdera det man skrivit. Det betyder något, annars hade man aldrig skrivit det!]

Idag har jag skissat och skapat i över två timmar (loggan är inte bland dessa små förslag som jag först tänkte på). Jag är helt förvånad över min egen förmåg att helt plötsligt börja skapa helt out of nowhere.

Igår var jag inne i stan, lite förfest, lite Mia, lite hos Ingrid, lite ute, lite hitta ett armband på dansgolvet som jag tog. Ganska trevlig helg faktiskt. När jag inser att jag lyckas spara 1000 kronor den här månaden också som går direkt till skolavgiften som jag betalar på tisdag tillsammans med hyra och avgift till Balettakademien. Får mindre lön än jag trodde att jag skulle få också, hade ränkat med 14 tusen ungefär, kommer få 9. Jag tänkte helt fel när jag räknade veckorna, men men. Jag får nöja mig med det jag få och tar med mig 8 till L.A..

Jag vet dock inte vad jag ska ta med mig för kläder, eftersom att jag inte vet vad vi ska göra, och jag vill ju VERKLIGEN vara snygg varenda dag jag vistas ute liksom. Jag kommer ju troligtvis ta med mig minst halva garderoben härifrån...

Hur kan jag annat än ÄLSKA Heroes?

Det finns inget som är dåligt med serien i mina ögon.

Som den nörd jag är ÄLSKAR jag dessa människor som upptäcker att de har superkrafter.

Vilken jävla dröm det vore!

Om jag fick välja vilken/vilka krafter jag skulle ha skulle jag lätt välja empathy, som Peter Perelli. Förmågan att härma andras krafter, lagra minnet av dem i kroppen och återanvända dem när han vill; hej powerhouse.

Nörden i mig får en näst intill orgasmisk upplevelse när jag tänker på serien och det som händer. Jag älskar programmet mer än något annat den senaste tiden, verkligen!

Det är helt stört.

Somliga gillar doktorer, djur- eller komediserier. Jag väljer självklart att älska det jag alltid älskat: det övermänskliga, onaturliga och spännande.

Likt det freak jag innerst inne är!

Oskar ger ambivalensen ett ansikte

Doktorn frågar: (först mummel, han pratade verkligen svagt och otydligt) kvinnor? män? både kvinnor och män?

Jag: va? jahaa.. alltså.. jag är homosexuell.

När jag sa det till en läkare kändes det som en sjukdom...

Sen tänkte jag: shit, nu kommer jag ALDRIG få donera blod, för nu finns jag registerad på sjukhus som bög. Jag är bög?! va? varför måste han veta det? just ja, smittorisk...

Sen tänkte jag: är jag verkligen bög?

Tänk om min homosexuella läggning bara är en fas? Tänk om det bara är en fas i ledet av faser enligt Freud. Orala, anala, homosexuella... you get it. Väldigt märkligt måste jag säga. Det tål att tänkas på (dock är jag nog tämligen övertygad om att jag är bög. Eller, måste man veta det? Spelar det egentligen någon roll?)

Har vi kommit så långt att det inte längre spelar någon roll? Läkaren höjde ju inte direkt på ögonbrynen när jag yttrade orden. För honom är det väl normalt, genom yrket. Men det kändes ändå bra på ett sätt... Har världen blivit lite vänligare, eller är det bara i skydd av sjukhusets vitmålade vägger, sterila klimat och otäcka papper på gröna britsar som denna välvilja existerar?

Jag blev utmanad, i sällskap med Alex Schulman, av Håkan Isaksson att göra detta blogginlägg. Hej hej Stockholms mediepersonligheter. (Jag måste säga att jag tror att jag håller på att få en ökad internetpopularitet. Jag kanske till och med kan börja vässa till mitt skrivande och bli en erkännd bloggare?) Det vore ju GANSKA intressant faktiskt.

Enligt mannen som utmanade mig:

"[...]varför skulle jag INTE vilja utmana dig i detta format? Du är ju minst lika intressant som småstadshomo och skönt stilsäkr snubbe som vem som helst av Sthlms självgoda mediepersonligheter (mig själv inklusive). Svara nu på utmaningen din lilla slampa! ;) Jag ska in i duschen och löddra men jag hoppas du får en fin kväll. Puss/Håkan med träbenet (ps: jag är nu officiellt vitvinspackad"

Regler: Bloggaren skriver 8 känsliga/intima fakta/vanor om sig själv som de flesta inte vet. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I inlägget skriver du namnet på 4 personer som du utmanar. Glöm inte att klistra in dit inlägg som en kommentar i bloggen tillhörande den du utmanat

1) Jag är en nörd

Från det att jag gick i tvåan i grundskolan ungefär fram tills dagens datum har jag varit sjukligt intresserad av serietidningar. Och då inte vilka serietidningar som helst, utan Spider-Man, X-men och de flesta andra som tillhör Marvel Universe. Länge försökte jag att dölja det faktum att jag ÄLSKADE serietidningar. Så fort någon skulle komma hem till mig (detta är under min högstadietid och början på gymnasiet) så gömde jag alla mina serietidningar jag hade i pappersformat. Sen lärde jag mig att jag kunde ladda ner serier vid DC++ istället, vilket ledde till att vår stationära dator hemma (som nu är omformaterad) förut hade ungefär 50 gb med comics, sorterade i olika mappar efter vilken superhero eller superhero-grupp som tidningarna handlade om. I början av sommaren lyckades min tvillingsyster skaffa oss ett virus på datorn så att vi var tvungna att omformatera hårddisken, så alla mina comics försvann, och självklart då även DC++ där jag var uppkopplad mot den bästa hubben på den här planeten, enligt en nörd som mig. Där kunde jag ladda ner hur mycket comics jag ville utan problem. Jag har nu alltså tvingats till att sluta vara en nörd på detta sätt och har missat jättemånga intressanta historier som hänt i Marvel Universe det senaste halvåret ungefär. Det gör ont i min själ när jag tänker på det.

2) Jag lever med tron om att jag kommer dö en tragisk död

Jag har i ett antal år nu levt med övertygelsen om att jag kommer få HIV, tvingas till isolation och bli en känd människa efter min död. Jag kommer skapa dansverk, musik och konst i min isolation och ingen kommer vilja träffa mig för att jag kommer leva i en minkpäls och vara odräglig och bitter på mitt liv. Jag kommer dö innan jag fyllt 45, och så kommer jag bli en stor känd människa efter min död (som Eva Cassidy ungefär). Jag har i en ganska stor del av mitt liv haft en ganska konstig syn på mitt eget liv, en bister och bitter syn. Det är självklart helt katastrofalt stört, men jag kan inte hjälpa det ibland. Jag kan inte hjälpa att jag ibland vill verka svårare än vad jag egentligen är. Det sätter självklart stopp för mycket jag gör, personer undviker mig och slutar umgås/prata med mig för att jag är FÖR bitter.

3) Jag kan vara galet svartsjuk

Jag tror att detta från början yttrat sig i avundsjuka mot min tvillingsyster. Jag har hela mitt liv levt med någon slags vedertagen övertygelse om att jag är mycket sämre än henne och att mina föräldrar älskar henne mer än mig. När jag var liten yttrade sig detta i att jag trodde seriöst i flera månader att jag var adopterad, och blev lämnad till mina föräldrar av någon som inte kunde ta hand om mig. När jag nu blivit äldre och börjat träffa folk (läs killar) har detta istället vänts mot dem. När jag pratar med någon som visar intresse för mig, men som sen förklarar att de inte vill något mer utan bara vara vänner med mig kan jag bli galen. Jag blir bittrare och galnare än den värsta surkärring på 80 år som någonsin existerat. Jag är intresserad egentligen över att hitta fler vänner (vilket leder till att folk istället slutar prata med mig totalt), men samtidigt så måste jag lära mig att man inte kan vara intresserad av ALLA människor heller. När någon jag pratar med fortsätter att prata med mig som de gjort innan de dissat mig, fortsätter att skicak fem sms per dag, men samtidigt säger att de "typ" skaffat partner blir jag tokig. Då blir jag svartsjuk och säger onödiga saker och nedvärdera mig själv för att de ska tycka synd om mig. Jag är med andra ord en väldigt suspekt människa.

4) Jag lever med övertygelsen om att jag ALDRIG kommer ha ett långt, fast förhållande

Hur mycket jag än önskar och hoppas, så tror jag aldrig att jag kommer ha ett långt förhållande i hela mitt liv. Jag tror helt enkelt att jag är en för konstig människa som någon vill leva med och spendera lång tid med. Mitt enda, och första förhållande, hade jag i våras. Det sträckte sig över hela maj månad. När jag flyttade ner från Umeå över sommaren blev jag dumpad på MSN dagen efter jag kommit hem. Det var inte oväntat och kom inte som en chock, men jag blev ändå ganska heartbroken över det. Jag vet inte om jag gjorde något "fel" i det förhållandet, men självklart tar jag allt som en personlig attack. Uppenbarligen så var jag ju fel människa och så för den killen, annars hade jag ju inte suttit och tjatat om det just nu. Vi var helt enkelt FÖR olika för att det skulle fungera (när man får en påpekelse om hur man går med sina fötter andra veckan man är tillsammans så är något allvarligt fel i förhållandet). Jag tror att jag är för suspekt och konstig för att någon kommer orka stå ut med min avundsjuka och min svartsjuka en längre tid. Självklart handlar allt detta om en stor rädsla.

5) Jag är livrädd för att dö oälskad

Det mesta jag skriver nu som rör mig, handlar egentligen om en sak tror jag i grund och botten. Det handlar om en väldigt stor rädsla, rädslan att dö oälskad. Innan jag förlorade min oskuld var jag övertygad om att jag skulle dö oskuld, nu är jag nästan smått övertygad om att jag kommer dö oälskad av alla i min närhet. Jag kommer säkert starta ett stort bråk med mina föräldrar när jag blir äldre. Jag kommer tappa alla kontakt med min tvillingsyster, mina vänner och alla människor runt omkring mig. Jag kommer dö föraktad och hatad av många, det tror jag, men jag tror också att det finns vissa som ALLTID kommer att älska mig, hur corny och weird jag än må vara. Men den här rädslan börjar nog förhoppningsvis spela ut sin rätt och slutar förhoppningsvis snart att påverka mig. Det är ju självklart den som driver min svartsjuka och min bitterhet, jag kan helt enkelt inte ta en komplimang för att jag tror att folk egentligen inte menar det och hatar mig innerst inne. Det är något jag försöker att jobba på JÄTTEMYCKET men det är väldigt svårt. Jag har gått till både kuratorer och samtalsterapeuter, men inget har fungerat. Det blir lite flummigt när man blir ombedd att krypa på golvet som ett spädbarn för att aktivera båda sina hjärnhalvor och kunna "tänka klart".

6) Jag har ett dåligt självförtroende

Från och till tror jag att jag inte kan något överhuvudtaget. Mitt självförtroende börjar dock bli bättre och bättre, när jag inser att jag faktiskt är ganska duktig på att dansa och sjunga. Jag är även duktig på att shoppa. Jag är bra på att spendera pengar, jag är bra på att klä mig snyggt och modemedvetet på mitt eget sätt. Jag är bra på att lyssna, även fast jag pratar tre gånger så mycket som jag lyssnar. Jag har även ett ganska bra öra för att snappa upp saker folk säger någon gång, sen kan jag omvandlad denna oviktiga kunskap och framstå som smart någon annan gång senare i livet. Egentligen tror jag att kunskap handlar om att höra rätt saker, lagra det och återberätta det med egna ord senare för att framstå som smart. Jag är ganska street smart och kan mycket mer än vad många tror att jag kan. Jag har ett ganska brett kunskapsområde. Ändå kan jag inte rå för att jag för det mesta tycker att jag är totalt värdelös och skitful. Jag har också i stora delar av mitt liv lidit av att jag tycker att jag haft för liten snopp. Idag lider jag inte av det lika mycket, men det påverkade mig ganska mycket som yngre, då det ledde till ökad dålig självkänsla för att jag inte var tillräckligt välhängd.

7) Jag är ganska egocentrisk

Som du som läser kanske förstått just nu så är jag ganska egocentrisk. Jag vet inte var detta kommer ifrån eftersom att båda mina föräldrar är väldigt oegocentriska. Mina föräldrar har hela mitt liv fått säga till mig att sluta vara så ego. Jag förstår inte var jag fåt det ifrån hela tiden, men det går nästan inte att få ur mig. Kanske är det för att jag naturligt har det i blodet för att kunna bli en person som syns och hörs. Kanske är det en försvarsmekanism som byggdes in i mig i samma stund som jag begåvades med en fladdrande käft, irriterande sinnelag och allmän begåvning inom det estetiska? Jag vet inte var det kommer ifrån, men det är en ganska intressant teori att det är en försvarsmekanism. Jag tror att man MÅSTE vara egoist för att kunna lyckas som människa inom sitt jobb. Jag tror verkligen det, hur mycket jag än blir inpräntad av mina lärare att vi ska vara de "ultimata ensemblemänniskorna" som ALLA älskar och som inte stör sig på något som någon annan gör. Men jag kan inte rå för att jag HATAR när folk jag känner ALLTID pitchar toner skitdåligt, sen säger åt andra att de pitchar dåligt. När folk i min närhet inte gör sitt jobb, när folk i min närhet tror att de är mycket bättre än de egentligen är. Jag hatar även mig själv när jag gör allt detta, men ändå så fortsätter jag för att överleva och slå mig framåt. Jag känner att jag på något sätt skulle representera den klassiska klassresan som många kända människor har gjort. Kanske är det så det kommer bli, vem vet?

8) Jag konsumerar

Jag konsumerar väldigt mycket, vilket är otroligt dåligt med tanke på att jag har beroendemänniskor i min släkt. Dock konsumerar jag inte narkotika eller överdrivet mycket alkohol. Istället konsumerar jag känslor, pengar, vänner och män. Det sista är väl något jag blivit väldigt bra på, trots mitt dåliga självförtroende. Egentligen har jag inget att klaga på eftersom att jag inte direkt har haft några problem med att vare sig träffa män för flyktiga sexuella möten eller för seriösa dejter. Men det är tanken på takten jag konsumerar människor som gör mig rädd för mig själv. Har jag blivit ett monster som konsumerar känslor och män utan att ens bry mig och tänka mig för? Nu har det varit lugnt sen slutet av sommaren då jag insåg att jag inte kan fortsätta i samma takt, då jag skulle till slut bli en känslomässig hora som inte bryr mig om något än att få tjäna pengar (och pengarna i detta fall är tillfredsställelse i form av att någon vill ha mig trots allt). Jag är väldigt bra på att spendera pengar, och kommer troligtvis att behöva bli stenrik för att kunna fortsätta min livsstil där jag shoppar sönder mina besparingar. Alla besparingar jag hade förra året försvann på ett halvår. Jag har i princip inga pengar kvar på mina bankkonton överhuvudtaget och fasar över den dagen om några månader då jag säger tack och adjö till Umeå för att då stå på egna ben igen och försöka att veta vad jag ska göra med mitt liv. Jag vet att jag inte har något kapital alls att stå på när jag kommer försöka att söka jobb inom scenbranschen. Förhoppningsvis har jag lika stor tur som talang som gör att jag får ett bra jobb direkt som gör att jag kan flytta till Stockholm, som i många år hägrat som staden dit jag vill för tillfället. Jag tror att jag i framtiden kommer att bo någon annanstans, New York, London eller Berlin kanske. Jag ser mig själv som en global människa med allt för stora och små ambitioner som jag måste få chans att uttrycka på något sätt på andra ställen än enbart Sverige. Mitt konsumerande måste självklart få ett slut snart, för jag kommer inte kunna leva såhär länge. Jag kanske klarar det till 30, sen kommer jag skriva en väldigt omtyckt och populär bok om känslomässig konsumption. Jag kommer då att bli rik och kunna leva mitt liv till fullo som jag vill. Med minkpäls, miljarder med serietidningar, och en snygg man vid min sida. Det vore det ultimata, kanske...

Jag vet inte vem jag ska utmana, eftersom att jag inte läser så många bloggar.

Den enda jag kan utmana som läser min blogg och som bloggar själv på en ganska frekvent basis är Gustav.

Jag hoppas att jag lyckades lämna ut mig så mycket som man skulle, eller bör. När jag tänker efter så har jag aldrig haft något problem med att öppna mig för okända människor. Tanken på att någon okänd människa läser det jag skriver och älskar mig i smyg kittlar min mage.

Igår var jag och Robert på Club Subjekt, det var lika tråkigt som vanligt. Efteråt sa någon att vi såg ut att sitta ihop, och att vi såg tjuriga ut båda två.

Jag insåg att det troligtvis stämde!

Först stöter vi på Ingrid och Jenny, våra danslärare. Både Robert och jag hamnade i något slags apatiskt chocktillstånd och jag upprepade mantrat: vad gör ni här? vad gör ni här? ungefär 15 gånger innan chocken var över mig. Då började vi dansa istället.

Lite senare går Robert och jag ÅTERIGEN fram till DJ:n och ber om BRA musik istället för 80-tals tjaffs som är värdelöst. Då säger DJ:n, "jag kanske inte kan göra er kväll bättre med musiken, men jag kan introducera er för den mest fantastiska människa på detta ställe. Hon kommer garanterat göra er kväll bättre."

Bredvid står en korthårig, blond kvinna som är ganska lång och skitsnygg:
-"Hej, Oskar", säger jag och sträcker fram min hand.

-"Frida Hyalkfbnadkvb"

-"VA?", säger jag
-"Frida Hyvönen"

Jag: ....... OKEJ!

Vi blir alltså presenterade för artisten Frida Hyvönen. Hon var CPSNYGG och skittrevlig och ödmjuk. Jag fick fram en massa meningar om att jag visste vem hon var och att jag hört henne, "tror jag". Sen så pratade vi en massa med henne. Hon var nog den jag pratade mest med igår kväll. Hon var skittrevlig.Det slutade med att hon skulle hjälpa mig att hitta ett ragg. En känd nationell, och internationell artist skulle hjälpa mig att hitta ett ragg. (Förlåt, men ibland är jag FÖR lättimponerad av människor som är lite kända på grund av det de gör).

Det gick inget vidare kan jag väl säga, men hon var ändå skittrevlig och underbar. Hon tyckte att jag var vacker och underbar, sen tog hon mig på rumpan.

Kvällen slutade som vanligt, utan ragg, men jag var ändå glad. För som jag konstaterade för Frida så har jag ändå mitt på det torra (typ).

Your Penis Name Is...

Prince Charming

VARFÖR fick jag ett så bögigt namn på min penis?

Kunde jag inte fått ett annat namn, typ: Mega Stick, Super pe-nis eller Big Prince.

Jag känner att till och med internet försöker att förminska min penis!

Jag känner att min manlighet har fått sig en liten törn och nu måste jag sörja detta med att gå på Queer-klubb ikväll.

Okej, jag kanske är lite salongsberusad av mitt äckliga söta vin jag fick av min granne hemma i Örebro, MEN.... jag vet inte ut eller in med vissa människor längre.

Jag blir förvirrad.

Vill jag ha T eller inte?

Vill jag att han ska komma hit?

Det konstiga, eller konstigt och konstigt (det är nog egentligen bra), är att jag tror att jag vill det.

Även den bästa har sina dåliga sidor, det finns ju saker man kan ändra. Och jag vill nog kanske inget hellre just nu än att han ska komma hit. Jag vet inte om det är alkoholen som talar, eller att jag fick det bekräftat att jag är dum i huvudet via MSN, eller att jag bara är mer omtyckt än jag tror. Men jag tror att jag verkligen vill.... ja, jag vill.

Dock känner jag att jag får dåligt samvete eftersom att jag inte kan åka nedåt något under tiden jag är här... första gången jag kommer hem på riktigt kommer bli över jul. Det är SJUKT långt dit, orkar jag inleda något på distans?!

den som lever får se!

(TACK ALEXANDER för att du är UNDERBART duktig på att redigera bilder! Du är verkligen fantastiskt duktig och begåvad!!!!!!!!!!!!!)

Nu har jag återigen kommit upp till Umeå.
Ny termin, nya hål att töja.

På vägen upp fikade jag först med Niklas, sen med Johan. Skulle åka från Sundsvall när klockan var 22:30 typ. När jag var ungefär 4 mil söder om Örnsköldsvik körde jag på en älg.
Träffade den lite på bakbenen, jag överlevde, älgen med förhoppningsvis. Bilen överlevde också för den delen. Men denna historia vet väl de flesta redan om, därför är den inte värd att nämna något mer.

Idag, lördag, har Jag, Ulrika och Robert gjort stan för tredje gången denna vecka. UNDERBART!
Igår fyndade jag ett par Acnejeans för 300, ett halsband och ett par benvärmare på H&M.
Idag fyndade jag ett par gråa skinnskor i tunnt grått skinn på Bianco för 300 kr. Sen, to top it all, fyndade jag en kofta på MQ för 50. HELT HYSTERISKT bra!
Den är i och för sig XL, men jag har den självklart som oversize, sjukt snygg outfit lyckades jag komponera på en liten shoppingtrip. Jag åkte in till stan i en outfit, kom hem i en annan!

Idag ska vi även ha inflyttningsfest i Elin och Mads lägenhet som de fått på internatet.

Jag är glad och obitter efter att ha snackat med Gustaf halva natten igår...
LYCKLIG SINGEL FFS!

[X] Oskar och Isabelle super ned sig

[X] Isabelle kommer inte in på Oh Jay's

[X] Ringa Niklas 5 gånger, när han svarar förneka att du ringt och tror att det är mitt ex du pratar med.

[X] Spy

[X] Däcka på tvären i föräldrars säng bredvid katten, fullt påklädd med spya i mungipan

[X] Vakna full 07:34, fråga dig själv var du ligger, ragla till din egen säng och somna om

[ ] Ångest (den uteblev)

Jag älskar livet!

Oskar I'm fat and I'm poor, but I can still dress better than you whore! ♂♥♂ säger:
hur ska jag tattuera mig?

Gustaf säger:
gör som du vill, kanske borde skriva ett stort slutgiltigt fitta till alla som gjort dig nåt?

Det är självklart bara jag som ser det roliga i detta, men det vore faktiskt VÄLDIGT roligt att tattuera ordet "fitta" med väldigt små bokstäver på underarmen.

Jag tycker att jag bloggat bra den senaste tiden (duktig hest!).

Nu har jag tittat igenom de största visningarna under Stockholm Fashio Week hittills:

Fifth Avenue Shoe Repair måste jag säga lyckades SJUKT bra. ÄLSKAR några av deras klänningar, även herrkläderna såg riktigt schyssta ut.

Minimarket verkar ha jobbat med ungefär samma ljusblå färg de hade till denna vår.

Coolt att Whyred kör på outfits som går helt i läder; shorts och kavaj. Inte något för den blyge.

Bea Szenfeldt gjorde en cool visning med en uppenbar Italienflirt. Jag gillar henne, hon vågar vara lite smått excentrisk och går ifrån det som blivit uppenbart svenskt med raka linjer, basiska färger och minimalism. Hon vågar, och hon lyckas ibland VÄLDIGT bra.

Ok, nog om att försöka verkar duktig på mode (vilket jag inser att jag suger på, det handlar nog mest om mitt öga för bild, färg och form).

Kom på idén om att jag borde starta en klubb, alltså en klubb man går ut på. Eftersom att jag saknar en riktigt bra klubb i Umeå vore det kanske något? Åldergräns 20?

Eller det kändes mest som en kul grej nyss när jag kom på det. Skapa en klubb och ett koncept som funkar: TEMAFESTER.

Jag saknar verkligen det. Även fast Club Subject i Umeå har det en gång i månaden så känns det ganska töntigt. Det är mest flator där ändå så...

Jag vill ha en klubb där man MÅSTE vara tema-klädd för att få komma in (stå i dörren själv för att bedömma?). Jag hoppas och tror att det faktiskt finns folk som kan ta ett tema och göra det till sitt eget(?), det vore riktigt schysst.

Eller så får jag försöka börja nätverka och se till att hitta någon som vill göra det med mig och kanske hitta på något ihop?

Vart börjar man egentligen?

Man måste känna rätt personer.

I Stockholm kommer det troligtvis vara omöjligt, om jag inte lär känna "it"-bögarna; de känner troligvis "rätt" personer på alla "it"-ställen.

Ok, en töntigt dagdröm....

Känns som att jag har 1619 projekt i mitt huvud som jag hela tiden vill starta. Jag får ALDRIG arslet ur vagnen och börjar göra något åt det. Jag vill VERKLIGEN sy och skapa i höst, med eller utan Robert. Vore GRYMT kul!!!

Får fan se till att ta tag i det också!

för övrigt måste jag tillstå att Mary Murphys:
"YOU'VE GOT ONE TICKET TO THE HOT TAMALE TRAIN!!!!!!!!! WOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!"

är det som känns mest intressant i mitt liv just nu.

Tänkte skriva ett till inlägg idag på 5 minuter, eller vad det nu tagit att skriva dessa tre.

Detta är ett högst egoistiskt inlägg!


Fick en bild redigerad av min kära konstnärsvän Alexander (han är SJUKT bra på att både måla, fota och redigera bilder!). Han har även en artwanted-sida (tror jag), dock har jag inte sett den. Kan länka till den en annan gång.
Ska köpa en tavla på beställning av honom om ett år när jag flyttar hemifrån helt.

Puss på honom!

Oskar med K av Alexander

I går fick jag ytterliggare en debattartikel publicerad i Nerikes Allehanda. Jag har återigen turned into wannabeJournalistMilitantaktivisthomot Oskar.
Dock känner jag mig varken militant, eller aktivistisk. Jag känner bara mer och mer att det är sjukt kul att skriva artiklar (journalist känns allt mer lockande inom ett fåtal år måste jag tillstå)...
Som den sanna egoist jag är väljer jag att kopiera råmanuset jag skrev, som denna gång inte heller blev speciellt redigerat. Jag inser att det kanske är svårt att följa med i debatten när jag bara publicerar min egen artikel. Men jag har inte hittat (och för den delen inte heller sökt) efter den artikel jag skrev ett svar på. Den handlade i kort om att homosexuella har lobbyister som påverkar politiker och allmänheten om att det är fult att vara homofob, och att Pride endast är ett stort spektakel. Oskar countinues the fight mot (denna gång) frikyrkopastorer och Sverige Demokrater (förra gången)!

Pride-lobbyister på gott och ont

Jag måste erkänna att jag håller med till viss del i det Tord Ström framför i sin artikel "Svenska medier dansar efter Pride-lobbyisternas pipa". Jag hade väldigt länge en dålig syn på Pride, allt vad HBT innebar och även hur allt framställdes i media.
Jag har ändrat mig på två av dessa punkter.
Ström skriver att det blivit politiskt korrekt att prisa Pride, att gå i tåget och uttrycka sin åsikt för homosexualitet och allas lika rättigheter. Jag håller med om att det i mångt och mycket kan gå till överdrift, och jag anser att det till stor del är medias fel.
Jag har för andra året i rad besökt Pride och blev en andra gång slagen med häpnad över hur många människor som besöker, tittar på, eller träffas under Pride.
Pride har i Sverige varken blivit en parad som är bespottat, gatstenskastad eller hatad, det har istället blivit en familjefest. Vilket jag måste påstå på ett sätt är väldigt bra,det förs istället fram fokus på en utsatt grupp i samhället. Det jag ställer mig mest frågande till är detta utanförskap som HBT-världen skapat (mer eller mindre själva i många fall).
När jag själv valde att komma ut så satte jag mig i ett större utanförskap än vad det ska behöva innebära att vara homosexuell. Vem bör egentligen veta vem jag har sex med, eller väljer att älska? I en perfekt värld ska ingen behöva komma ut. Men än är vi tyvärr inte där.
Därför är det både med nöje och förakt jag ser på min egen "samhällsgrupp" och känner ett visst obehag till media. Av alla de tusental som väljer att gå i Pride-paraden och manifestera för allas lika rättighet att älska vem man vill (vilket jag anser är Prides egentligen syfte) så är det ett fåtal som väljer att "spöka" ut sig och göra sig synliggjorda på ett speciellt uppseendeväckande sätt. En övervägande majoritet som går i paraden väljer att gå som "vem som helst", har vanliga kläder, är inte sminkade eller speciellt avklädda.
Media väljer dock att nästan enbart publicera bilder på ett tåg där människor är klädda i grälla färger, slänger konfetti runt sig och är halvnakna. Det är synd.
För att acceptansen för olikheter, när det kommer till sexuella läggningar, ska öka tror jag att media måste göra ett "bättre" urval i vad man publicerar för bilder. Att enbart publicera bilder på utklädda människor och halvnakna människor innebär att man fortsätter att publicera den föreställning av HBT-världen som många människor har. Varför påvisar man inte istället att vem som helst kan gå där?Min syn på Pride har ändrats på ett år, min syn på vad HBT innebär har också ändrats, men fortfarande känner jag att media ibland fokuserar på fel saker och fortsätter att tvinga fram en slags utanförskap som inte borde existera.

Oskar Lövbrand
Örebro

Jag insåg igår kväll att:

Mamma, jag vet att du kommer läsa min blogg igen i höst när jag flyttar hemifrån. Jag kan inte ansvara för det jag skriver här, eller snarare; jag kan inte ansvara för att det väcker anstöt hos dig eftersom att jag väljer att skriva det jag skriver (och det jag skriver är väldigt personligt egentligen). Jag tänker inte på något sätt be om ursäkt för det jag skriver (så länge inte någon känner att jag går över gränsen för Sveriges gällande lagar, eller känner att jag personligen förnedrat personen i fråga), jag tänker inte heller ansvara för att du får reda på saker som händer i mitt liv som du egentligen inte bör få reda på. Jag tänker inte sluta blogg, utan anser att du isådannafall får sluta läsa min blogg om du anser att det är jobbigt!
Jag tänker inte heller höra på någon slags diskussion om att jag hänger ut mitt liv för allt och alla, och att jag exponerar mig en massa inför okända människor. Jag tror att min läsarkrets främst består av 5-6 personer ändå (Emilie, Johannes, Frida, Ulrika, Niklas och nån mer(?)), och jag uppmanas hela tiden att fortsätta blogga av Johannes, eftersom att han på något sätt fått för sig att min blogg är intressant(?), eller så är det av någon annan anledning som jag inte kan komma på just nu. Hursomhelst så ville jag inte göra detta till ett försvarsinlägg om varför jag "exponerar" mig för okända människor. Du får helt enkelt försöka att antingen ignorera den sidan hos mig, eller embrace it som en liten del du anser är felskapt i mig.

Jag älskar dig!

Fick pengar av farmor igår igen, denna gång 1000 kr. Tack farmor för att du räddar min månad!

Fick även ett officiellt avsked:
yes, det blir bäst, för du har alltid ifrågasatt och kommer aldrig att sluta. och du hakar upp dig och de stör skiten ur mig. tack hej.

Tröstade mig med musik jag fick från Gustav, lyssnade på Jay Brannan...
snart ska jag duscha, göra mig iordning för kvällen.
Sen dra på middag, sen förfest (var och varför i hela världen så sent som 21?), sen utgång till "Oh Jay's!". BAH på hela den här dagen. Eller, så farligt är det inte egentligen.

Skrev ett brev till Hanna igår förresten, ett handskrivet brev. Det första jag skrivit på många år. Skrev det innan hon drog iväg inatt till. Klatschiga titeln: Ett brev från en bror.
Sentimental smörja? kanske, men jag älskar det ändå!
"Var Syster Dag än vänder i världen kommer Broder Natt alltid att finnas!"

Igår fick jag 500 kr av min farmor, det räddar hela min månad.

Funderar på att gå ut i helgen, Kalle flyttar till Linköping nästa vecka.

Tror inte jag går ut, vill spara till nästa helg. Går nog på förfesten.

Mamma sa att det var halva priset på REA-priset på MQ, jag vill dit. Har inte råd.

Ringde HP-supporten. Okunniga jävla supportmänniska. Enda sättet att rädda min crashade dator (som tydligen har mjukvarufel INTE hårdvarufel) är att antingen:
1. Göra en komplett System Recovery (allt försvinner, datorn blir "ren")

2. Göra en avancerad System Recovery då jag inte raderar filer (inte säkert att datorn blir bra)

3. Plocka ur hårddisken, sätta in den i en annan dator, föra över filer, göra en System Recovery.

Jag känner mig ganska ovillig att göra alternativ 1, alternativ 3 är inte ens att drömma om ÄN, (mamma ska fråga sin datatekniker på jobbet på måndag, HOPPAS HAN KAN GÖRA SÅNT!!!!)

alternativ 2 känns mest vettigt. Men jag väntar till på måndag och ser om killen kan fixa datorn åt mig istället... om det inte går får jag sörja och ha begravning, sen göra en full System Recovery.

Det sjuka är att min försäkring som jag betalade 4000 för INTE täcker mjukvarufel. Garantin täcker det inte heller. Jag kan alltså inte skicka iväg datorn via Siba så att HP kan laga den, även fast bland annat Blondie har gjort så (sa han iallafall).

Jag hatar HP

Kan inte kärringen som inaviserar aviseringarna ge mig och Malin aviseringarna så vi kan börja ringa till kunderna snart? Hon jobbar i TVÅ timmar varje morgon med att inavisera (överflödig kvinna på arbetsplatsen?) Det skulle gå snabbare ändå om de på kundtjänst inaviserade själva, eftersom att kärringen ändå alltid lyckas hitta fel nummer så att man ringer till fel företag eller person.

Nu har jag klagat klart lite, nu ska jag vara glad resten av dagen!

Jag har hittills klarat av (klockan 09:39) att:
1. Ringa HP-supporten och vara förbannad men saklig

2. Kolla upp hur jag gör för att skriva mig i Umeå

3. Beställa personbevis för stipendium och för bostadsbidrag

4. Tag numret till försäkringskassan så att jag kan kolla upp bostadsbidrag

5. Blogga

Så var Pride 2007 över också.
Jag sammanfattar kort:


Onsdag - Träffade Blondie för första gången sen han dumpade mig, kändes över all förväntan mycket bättre än jag trodde. Det var som att vi var tillsammans igen, and I loved it (även om jag inte loved him längre).

CLEAN-group fixade festen i Göta Källare, Amanda Lepore var gästen. One-man-freakshow... men coolt att se "kvinnan" ändå. Halvkul ute, jag var nykter.

Torsdag - Träffade snyggot Emma. Gjorde stan igen, (plus resten av söder som jag missade på onsdagen), shoppade way out of my budget (ca 500 kr). Är nu EXTREMT fattig och ska leva på 100 kr resten av månaden, men som jag sa till min mamma när jag kom hem: "jag är glad ändå". Vilket jag faktiskt för en gångs skull är.

På kvällen fick jag ett gratisband så jag kunde gå in på Pridepark-området. Ganska kul att se alla människor och vara där inne för att se vad det handlar om. Medelåldern var ändå relativt hög (som jag trott), och det var schlagerkväll. Jag kände mig inte direkt på humör.

Gick runt själv där inne i cirkus 3 timmar, sen drog jag hem till Helena och sov igen.


Fredag - Träffade fabulicousRobert och gjorde söder IGEN. Shoppade något (tror jag). Sedan fick jag lägenheten, åkte dit, träffade Blondie igen. Vi duschade, åkte sen till förfesten och jag var pepp som fan på att dricka för första gången under vistelsen. Drog till en förfest på Lilla Essingen, allas gemensamma nämnare (förutom mig inräknat) var att de haft sex med värden. Är jag förvånad?


Tio minuter innan vi skulle dra till RFSL:s ungdomsfest så stod jag i kö till värdens toalett. Jag lyckades dra kommentaren: alla här har ju något gemensamt, jag känner mig utanför. Värden går förbi säger: som värd beordrar jag dig att hångla med honom, hångla!


Jag börjar hångla med Tommy som står bredvid mig och sen satt vi ihop resten av kvällen.
Vi skändade en kyrka med vårat urin (något jag skäms över), hånglade lite mer. Drog till slut in på festen, som jag nästan inte blev insläppt på för att jag var för full (jag skäms lite till). Festen var alkoholfri och jag tvingades lämna ifrån mig halva min bög in box.
Stockholm fick mig åter på fall, sedan trekant.


Lördag - Efter drama vid 06 på morgonen vaknade jag vid 10 och kände mig faktiskt relativt utvilad after all. Paradendagen hägrade, vi duschade och fixade oss lite och vädret var återigen suveränt inför själva paraden. Vi kom dit vid 13:40, paraden skulle börja 14:00. Vi började gå ungefär 14:40, och insåg ganska snabbt att vi stod HELT FEL om man tänkte på folkmassan som rörde sig framför oss. Vi stod väldigt långt bak och började röra oss framåt genom hela tåget. Passerade nästan alla och när vi kom fram till Zinkensdamm hade vi nästan kommit längst fram i tåget. I år kände jag mig mer som en apa i bur, fast ändå var det väl helt ok att gå i tåget.


På kvällen hade jag inget att dricka eftersom att mitt vin blev beslagtaget, därför köpte jag 2,25:or för att ha något att dricka överhuvudtaget (orka dricka cola?). Vi drog till Tantoulunden igen, träffade Tommy igen. Vi drog till ett berg bakom Riddarfjärden och klättrade upp för att blicka ut över en maffig syn. Stockholm låg förvånansvärt tyst och stilla i nattmörkret. Månen lyste spöklikt på himlen. Återigen visade sig Stockholm från sin allra bästa sida. Jag blev kär igen.

Söndag - Drog till Uppsala för att möta Gustaf. Vi hängde på bryggan nere vid ån, åt en svindyr sallad och färskpressad juice, och sen drog jag tillbaka till Örebro.

Lite fattigare, lite erfarenheter rikare, lite kärare i Stockholm och lite allmänt trött i kropp och själ.

Men jag lovar, det var tamejfan worth it!

Igår hade jag en sjukt kul kväll.

Först drogs det till familjen Granberg och sjukt god mat.

Sedan vidare hem till Seila för att förfesta.

Seila och jag drog allena till Satin och Oh! Jays!

Vi hade sjukt kul och jag dansade mig svettig på två minuter ungefär (det stället behöver skaffa air condition eller något).

Vid 01:15 ungefär lyckades jag ragga upp Palmer. Dans och konstant hångel i 40 minuter.

<------------ svettig och upphånglad mot väggen. Ja tack!

Fortsatte utanför, sedan hemgång till mig.

Det blev en sjukt lyckade utekväll. Mer sådana tack!

(anledningen till att jag tror att det blev så lyckat var för att jag 1. glömde min kamera, 2. glömde ta med kondomer. Jag brukar ALLTID ta med mig kondomer när jag går ut, med kommentaren "man vet ju aldrig vad som händer, man kan ju ha tur NÅGON gång i sitt liv" som ständig fras. Igår hade jag inga. Vad händer? I get lucky!)

Kontentan av det hela: jag ska aldrig mer ha med mig kondomer när jag går ut!

[12:05] Oskar That took about one week to come to an abrupt end ♂♥♂:



får jag vara med också? :$



[12:05] Gustaf:



du kan ju vara mannen höll jag på att säga :-O






Vissa charmar brallorna av en... It's a dangerous game som Lucy och Mr Hyde så fint sjunger i musikalen Dr Jekyll & Mr Hyde.

Photo: Mike Howard, 2007 (By Ryan Pfluger)