Imorgon fyller jag 23.
Jag tycker inte om att fylla år. Faktiskt.
Det är inte det att själva årfyllandet i sig är jobbigt.
Det är tanken på att döden närmar sig.
Ett år till har gått.
DÖDEN.
DÖD
DÖ

Jag är livrädd för att dö.
Ändå känner jag konstig nog ingen fruktan.
Bara det inte gör ont, eller drar ut på tiden.
Det är själva slutet på varandet som skrämmer.
Daniel säger alltid att han längtar tills han dö.
Att varandet är det skrämmande.
Åh, vad jag älskar att leva, så jag kan dö en annan dag.
(och så önskar jag mig lite fina saker i present!)

I morse var det dimmigt ute.
Folk såg lite mer hängiga ut än vanligt.
Kanske för att rasister kommer finnas i Sveriges riksdag i fyra år.
Kanske för att det bara var en dålig dag.
Eller så var det bara dimmigt ute.