Idag satt det en nunna på tunnelbanan.
Jag hetsade till tunnelbanan själv och tryckte på dörrknappen tre gånger för att en kvinna kom springandes bakom mig. När tåget ska åka hörs föraren i högtalaren:
"Tack till dig som tryckte på dörrknappen upprepade gånger..."
Med betydelsen: jag vill skjuta dig.
Jag kände mig oerhört skyldig och tittade ängsligt på nunnan. Jag hade förväntat mig att få ett Ave Maria, eller åtminstonde en liten lätt nickning för att hon skulle visa att hon samtyckte med att jag hjälpt en medmänniska INTE missa tunnelbanan.
Nunnan gav mig inget. Nada! Nothing!
Om till och med nunnan ignorerade mig, var är världen då på väg?
Anywhore, Emma tog med sig fyra smultron cheesecakes igår också. Extremt god. Och perfekt portion så att det inte blev för mycket (som till exempel en muffin blev igår).

Nu ska jag duscha och titta på den heteroporrfilm någon GLÖMT (?) på väskshyllan i danssal 8 på Balettakademien på Birger Jarlsvägen. Vem GLÖMMER en DVD med "Cats Klassiker - Eggande sexualundervisning med Eva!", på väskhyllan, i danssal 8, på BALETTAKADEMIEN?

Emma gav mig cupcakes idag:

Morot med filadelfia
Björnbär och hallon med hallontryffelcréme
Choklad med chokladtryffelcréme
Jättesött.

Emma drar till skåne i en vecka.
Jag inleder den värsta veckan i mitt liv (?) och är troligtvis ensam och vilse i storstan.
Södra Teatern har en uppenbar vacker utsikt över hela Stockholm.
Himlen var orange och blå. En tunn men klar månskära syntes även den.
Fantastiskt vad Stockholm är vackert i natt.

Reminder till mig själv:
När du inte några pengar har, bjud ej den som ej har.

Jag vill inte gå ut på månader nu för att väga upp den totala förlust av pengar jag idkade igår.

OM jag ska röra mig utomhus ikväll:
Bli bjuden, eller drick för fan inte alkohol!

Jag tog mig vidare från steg två och är nästa vecka på steg tre av tre på Balettakademien.
(jag MÅSTE ta mig in, det finns inga andra alternativ. I princip är chansen 50%)

JAG MÅSTE JAG MÅSTE JAG MÅSTE JAG MÅSTE JAG MÅSTE.

Oskar | Bend me over and I'll make you smile säger:
du är sån queeraktivist
orka liksom

Chiimi // säger:
jag? queeraktivist?

Oskar | Bend me over and I'll make you smile säger:
ja men typ
du bloggar till och med om sånt. Hej ointressant.

Chiimi // säger:
nej
då hade jag typ tyckt om pride och jobbat i rfsl och hetat kim och så.

Jag löste problemet med användarkontot.
Inte ens HP supporten klarade av det.
Det var ju skönt att jag visste att det skulle lösa sig, eeh.
Nåt som kanske inte löser sig är audition.
Jag har ångest. Fet ångest.
Det gick inte så bra på det moderna provet som jag hoppats.
Jag lät nervositeten påverka mig. Något jag INTE tänker visa imorgon.
Never ever.

uuh, jag måste vidare till nästa vecka. Då kan jag visa att jag klarar av det här.

Oh it's complicated, men vi ger det en chans.

Vecka 26 är tydligen veckan då allt ska hända?
Jag vann en massa pengar på triss (okej, jag köpte nya lotter för dom, men sammanlagt blev det väl ändå typ 250 kr) tills jag inte vann mer. Sen gick jag vidare till omgång två av tre på Balettakademiens audition.
Vecka 26 är tydligen också mittveckan på året. Halva året har alltså gått exakt nu. Det känns ju märkligt måste jag säga.

Jag har lyckats förstöra min dator igen, eller jag tror att jag lyckats göra det.
Jag är inte menad att umgås med tekniska saker.
Jag fibblade med användarkonton hit och dit och helt plötsligt var alla filer som jag gjorde dolda för "Administrator" (den jag alltid är inloggad på) borta. Hur kan filer bara försvinna helt från en dator? Och hur kan en användare bara försvinna från datorn?
Du läser rätt! Användarkontot "Administrator" försvann samtidigt som jag loggade ut från användarkontot "Oskar".
Detta är högst mystiskt, och jag tänker inte betala 8 kr /minuten för att prata med HP:s Support (eftersom att min dator är utanför garantitiden).
Jag tänker inte heller starta ett nytt supportärende hos Microsoft eftersom att det skulle kosta mig 665 kr (Hur fan kan det kosta 665 kr????).
Jag blir tokig på datorer.
Kan jag vinna pengar på de två nya trisslotterna jag tänker köpa för pengarna jag vann på den trisslott jag nyss skrapade fram 50 kr på så köper jag mig en Macbook på stört.
JAG ORKAR INTE MER DATORPROBLEM I MITT LIV!

Idag - Audition
Imorgon - ångest

Den var fantastisk, simply fantastisk. Jag grät nästan tre gånger, fick gåshud när bröllopsklänningen från Westwood visades första gången. Jag fick gåshud nästan hela tiden.
Sorgligt, klyschigt romantiskt, fantastiska kläder (kommer ALLA ha bälten i midjan på ALLT nu?). Det var helt enkelt underbart.
Sex and the city fick mig återigen att vilja leva Sex and the city. The City. THE city.
Åh, New York New York varför fattas du mig?
När jag aldrig ens satt min fot där, när jag aldrig ens andats din luft eller smakat din säd...
Jag vet var jag måste åka, jag har vetat det länge, jag fick det bara bekräftat. Ikväll, för alltid.

(jag hatar att låta så fantastiskt upprymd över en film...)

Aaaand Internet is alive and kicking @ Lidingö.

WOOOHOOOO!
nu är jag återigen ute i cybervärlden på heltid
(Måste uppdatera mig på ALLA bloggar jag missat och ladda ner ALLA comics jag missat på en månad)

Midsommarafton blev ändå rätt lyckad?

Jag sjöng karaoke på sunkiga baren, gormade om whispered goodbye as she got on a plane, never to return again. Kändes lite lagom festligt sådär när man kommer tillbaka till sin hemstad. Det sköna med att komma hem är att man slipper känna sig så fast. Man kan göra saker man annars inte gjort om man bott kvar. Sjunga karaoke för en halvfull bar en midsommarafton till exempel. Eller varför inte umgås med intelligenta och bittra bögar över 28?

När man ändå håller på kan man försöka att inse att man sjunger jävligt bra på fyllan klockan 03. Sen har man alltid bäst sex med något gammalt också. Det känns fräscht på något sätt. Man vet vad man får, och det överraskar varje gång.

-"Jag ÄR Samantha".

- "Du försöker snarare att vara henne, du vill vara henne, men gör det inte."

Men visst gör jag det. Fullt ut. Lika själsligt törstande som hon, lika frenetiskt uppiffad, utstuderad och jävlig är jag.

Nu sitter jag och äter Marryland Choc chip & Hazelnut. Funderar på att göra det otänkbara; gå på bio själv imorgon. Något jag aldrig trott att jag ska uppleva. Tänkte sitta där och känna mig likvärdig, igenkännande och snyfta åt Samanthas och mina taffliga försök att vara lite mänskliga.

Egentligen har jag aldrig gillat Samantha. Egentligen har jag nog aldrig gillat mig själv heller.

Men det är underbart att leva med sig själv ändå. Idag känner jag mig faktiskt snygg. Du vet, det pendlar fram och tillbaka hela tiden.

Frida gav visioner om att vara hög i Paris. Det känns lite halvdekis och förlegat. Jag väljer nog hellre full i New York.

transigt

...jag glömde säga att jag köpte senaste numret av Café idag. Tidningen jag i min ungdom något missvisande förknippade med kvinnor som visade sina utfläkta könsorgan (jag trodde länge att ett utvik innebar att dom visade fittan).
Anywhore, Sofie Fahrman var på omslaget och jag köpte det enbart för att hon var där. Hon såg så glad och snygg ut i sitt lockade hår och mörkt blå klänning. Jag blev nyfiken på om hon såg annorlunda ut på bilderna i tidningen än vad hon brukar göra på sina byline-bilder och sånna där allmänt fula aftonbladetbilder. Självklart var hon supersnygg, och i några svaga ögonblick funderade jag återigen på att jag borde fötts som kvinna. Nej, jag lider inte av transsexualism. No need to worry (jag är asful som kvinna). Jag kände mest att det måste vara oerhört spännande att ha lockigt blont hår (min största dröm utseendemässigt förutom att fettsuga mig, operera näsan, hakan och kindbenen, är att ha blont hår som är vågigt.), långa ben som förlängs än mer av ett par riktigt höga och snygga skor och ett par riktigt snygga bröst. Det är ju något med den naturliga kvinnliga estetiken som alltid tilltalat mig, min läggning till trots. En kvinnokropp påklädd kan ju vara så mycket mer behaglig att titta på än en manskropp. Oftast. Eller ibland. Eller, jag vet inte vad jag egentligen babblar om. Jag kunde konstatera att kvinnan såg oerhört snygg ut på alla bilder och hon var en som återigen lyckades väcka mina underliggande transsexuella tankar (Systrarna Olsen är två andra, Natalie Portman och Carrie Bradshaw ytterliggare två). (Det hela väcktes faktiskt återigen för ytterliggare några dagar sedan när jag såg sånna där gammeldags volangtrosor på Beyond retro. Om jag vore kvinna skulle jag bygga en utekvällsoutfit i sommar efter ett par svarta sådanna. Syndigt och absolut supersnyggt!)
(kul att Fredrik Ljungberg och Mats Sundin finns under "kvinnor" på Cafés hemsida.)

Nu ska jag rita av en bild på hur man knyter en fluga för hand, för att väga upp mina kvinnliga känslor...

Åkte hem till Örebro.
Midsommar är ändå överskattat, eftersom att ingen vill umgås med mig.
Fick lust att göra två par jeansshorts av två gamla par jeans/byxhybrider. Urtvättade svarta Levi's 501 och ett par sjukt fula byxor/jeans jag köpte när jag gick i åttan (?) och fick för mig att jag skulle börja köpa kläder själv istället för att ta på mig det mamma köpt åt mig. (Jag borde läst något magasin, pratat med min syster eller haft min nuvarande hjärna då och inte köpt byxorna.) De är/var EXTREMT bootcutiga. Låga i midjan är dom också. Men det struntar jag i. De gör sig bättre som korta små sommarshorts än vad de gjorde sig som byxor någonsin.

Update:
båda shortsen klara.
Blev ändå helt ok.
Sparade ganska mycket på 501:orna, halvlånga shorts är ju ganska skönt att ha ibland också. Inte bara supersmå likt boxershorts.

Imorgon ska jag blogga lite mer poetiskt igen tror jag. När jag kommit på något att skriva.

En vecka och tre dagar har passerat.
Vad har jag lärt mig?
Jag shoppar konstant små saker här och där som gör att mina pengar sinar.
Jag shoppar mig glad igen?
Nä, det kan jag ju inte göra NU? Kan jag? Nej nej, det händer inte längre. Nu shoppar jag för att jag lever livets glada dagar. Det kommer ju givetvis ändras inom kort. När jag börjar jobba. När jag gjort min tvåveckorsaudition.
Jag har funderat på ett jättebra inlägg i flera dagar. Men det verkar inte komma upp till minnesbanken just nu. Kanske beror det på 5 timmars sömn, sockerchock och stående på Gateau? Eller så beror det kanske på att det inte var nåt intressant jag skulle säga.
Jag ööh, kommer tillbaka på tisdag ungefär när jag har fått tillbaka min dator från Siba (som denna gång tog 1 vecka att laga (det tar sig liksom)).

Stockholm kan bli ganska ensamt. Redan. Fast, det är vackert på något melankoliskt sätt. Det är jättemycket stress. Var ska alla människor? Varför kan folk inte stanna upp och gå lite långsamt? Måste man ta en tunnelbana som anländer exakt när man börjar jobba?
IKEA på kungens kurva är huge. Det är som en labyrint nästan. Lite otäckt.
Det har regnat från och till i två dagar. Jag nynnade lite på Stockholm I natt igår kväll för mig själv. Jag nynnade på den i morse också, fast då var det soligt men ändå blåste det kallt.
Avstånden i Stockholm är inte så stora egentligen. Jag har alltid trott att det var så långt, så stort, så mycket. Det känns ganska litet ändå. Men ändå lagom stort.
Jag är nog väldigt rädd för att bli ensam i Stockholm i natt. Jobba, åka hem, äta lite mat, titta på tv, dricka en kopp Te och sedan sova. Vakna, klä upp sig, gå till jobbet...
Jag är lite rädd för att klä upp mig för ingen.
Tänk om ingen tänker på en. Man kanske försvinner bort i myllret av lattemorsor, bitterkärringar, kavajsnubbar och fjortisar. Man blir, Gud bevare mig väl, en del av den stora massan. Kanske är det därför jag söker mig till den överexploaterade asfaltsdjungeln? För att för första gången på väldigt länge känna mig ounik. Slippa tanken på att prestera, slippa tanken på att synas speciellt mycket. Glädja sig åt det lilla i allt det stora och grå.
Sturegallerian gör reklam för att dom är proud sponsors of Europride Stockholm 2008. De pratar om glitter, höga klackar och lila läppar. Det känns längre ifrån nu än jag trodde att det skulle göra. Vardagstransismen blir nästan påträngande.
Jag tittade på DNs lilla fotoutställning istället och kände mig medmänsklig. Utanförskapet minskar på något sätt, hur kan det vara möjligt? Jag lider inte. Jag jagas inte med pilbåge för att jag är gift med en kvinna av motsatt stam. Jag är ensam, fast ändå är jag nog det inte. Jag känner mig glad och lättad över att bo i en stad med möjligheter. Ensamma möjligheter.

Ja, jag flyttar nu. Farväl du lilla småstad. Hej stora stora staden. Hej knarkaren på plattan. Leila K under taxibilen. Glittrande tre kronor. Långa cykelturer fram och tillbaka. Billigt fika på Sturekatten, sambosovande, semester, pengaångest, nya män, nya kvinnor. Nya gränser att våga spränga. Skratta, gråta, lida, njuta. Allt på samma gång i en stor kakafoni av underbar storstadsexplosivitet. Två väskor kläder, en väska skor. Ja, jag flyttar nu.

Amanda

Den fantastikaste kvinnerskan jag känner...

Den senaste tiden i bilder:

Efter avslutat showcase

F

I found myself an artist

Bränbollsturnering

(som vi vann för andra året i rad)
Tema: Musikalkaraktärer.

(Den som inte vet vem jag ska föreställa har ingen rätt att kalla sig allmänbildad inom popkulturen.)

Det är första och sista gången jag transar i mitt liv, även om jag har benen för det...