Jag har blivit dålig på att blogga känner jag, väldigt. Eller rättare sagt det går i vågor. När jag känner att jag har något (ganska) vettigt att säga så säger jag det, annars är jag tyst (vilket är en stor skillnad mot mig i verkligheten).
Idag hade jag en tenta på Laryns (strupen); olika muskler, latinska ord för muskler/brosk/ben, funktioner för muskler/brosk/ben. Det gick åt helvete.
På min sånglektion sa Johanna att hon förväntade sig höga poäng av mig,
och under provets gång frågade jag en fråga varpå hon svarar:
"Det där fixar ju du hur lätt som helst! *blink blink*."
Jag: ....

Kvinnan verkar ha väldigt höga tankar om mig (eller nåt), vilket jag även kommenterade angående det första påståendet hon sa. Då sa hon: Ja, det ska man väl ha om folk?
Jag: njae, eeh... varför då? Jag har ju mer att bevisa om du tycker att jag är dålig...
Vilket stämmer, och lite så har det kännts i ungefär ett år tycker jag. Sångmässigt går det framåt hela tiden, men det känns som att jag tas för givet väldigt ofta (särskilt när det kommer till "dansgrenarna" av vår utbildning). Jag har ALDRIG fått en positiv kommentar på våra lektion i rörelse (som i princip är modern improvisation), ALDRIG!

Jag vet inte om de hatar det jag jämt gör, eller om de inte anser att det är speciellt bra.
Jag känner själv åtminstonde att jag gått framåt ganska mycket och har lättare för att uttrycka känslor med min kropp i rörelse än jag hade för ett halvår sen, ändå var jag en av fyra som inte fick en enda komplimang förra fredagen. Jag hoppsa VERKLIGEN att de gillar det vi gör på fredag med vår komposition. Annars måste jag fråga henne vad jag egentligen måste göra för att de (Johanna och min danslärare Anna-Karin) ska tycka att jag är bra...

[Nu tänkte jag skriva att detta är ointressant för utomstående, men det gör jag inte. Man ska inte nedvärdera det man skrivit. Det betyder något, annars hade man aldrig skrivit det!]

Idag har jag skissat och skapat i över två timmar (loggan är inte bland dessa små förslag som jag först tänkte på). Jag är helt förvånad över min egen förmåg att helt plötsligt börja skapa helt out of nowhere.

Igår var jag inne i stan, lite förfest, lite Mia, lite hos Ingrid, lite ute, lite hitta ett armband på dansgolvet som jag tog. Ganska trevlig helg faktiskt. När jag inser att jag lyckas spara 1000 kronor den här månaden också som går direkt till skolavgiften som jag betalar på tisdag tillsammans med hyra och avgift till Balettakademien. Får mindre lön än jag trodde att jag skulle få också, hade ränkat med 14 tusen ungefär, kommer få 9. Jag tänkte helt fel när jag räknade veckorna, men men. Jag får nöja mig med det jag få och tar med mig 8 till L.A..

Jag vet dock inte vad jag ska ta med mig för kläder, eftersom att jag inte vet vad vi ska göra, och jag vill ju VERKLIGEN vara snygg varenda dag jag vistas ute liksom. Jag kommer ju troligtvis ta med mig minst halva garderoben härifrån...

Hur kan jag annat än ÄLSKA Heroes?

Det finns inget som är dåligt med serien i mina ögon.

Som den nörd jag är ÄLSKAR jag dessa människor som upptäcker att de har superkrafter.

Vilken jävla dröm det vore!

Om jag fick välja vilken/vilka krafter jag skulle ha skulle jag lätt välja empathy, som Peter Perelli. Förmågan att härma andras krafter, lagra minnet av dem i kroppen och återanvända dem när han vill; hej powerhouse.

Nörden i mig får en näst intill orgasmisk upplevelse när jag tänker på serien och det som händer. Jag älskar programmet mer än något annat den senaste tiden, verkligen!

Det är helt stört.

Somliga gillar doktorer, djur- eller komediserier. Jag väljer självklart att älska det jag alltid älskat: det övermänskliga, onaturliga och spännande.

Likt det freak jag innerst inne är!

Oskar ger ambivalensen ett ansikte

Doktorn frågar: (först mummel, han pratade verkligen svagt och otydligt) kvinnor? män? både kvinnor och män?

Jag: va? jahaa.. alltså.. jag är homosexuell.

När jag sa det till en läkare kändes det som en sjukdom...

Sen tänkte jag: shit, nu kommer jag ALDRIG få donera blod, för nu finns jag registerad på sjukhus som bög. Jag är bög?! va? varför måste han veta det? just ja, smittorisk...

Sen tänkte jag: är jag verkligen bög?

Tänk om min homosexuella läggning bara är en fas? Tänk om det bara är en fas i ledet av faser enligt Freud. Orala, anala, homosexuella... you get it. Väldigt märkligt måste jag säga. Det tål att tänkas på (dock är jag nog tämligen övertygad om att jag är bög. Eller, måste man veta det? Spelar det egentligen någon roll?)

Har vi kommit så långt att det inte längre spelar någon roll? Läkaren höjde ju inte direkt på ögonbrynen när jag yttrade orden. För honom är det väl normalt, genom yrket. Men det kändes ändå bra på ett sätt... Har världen blivit lite vänligare, eller är det bara i skydd av sjukhusets vitmålade vägger, sterila klimat och otäcka papper på gröna britsar som denna välvilja existerar?

Jag blev utmanad, i sällskap med Alex Schulman, av Håkan Isaksson att göra detta blogginlägg. Hej hej Stockholms mediepersonligheter. (Jag måste säga att jag tror att jag håller på att få en ökad internetpopularitet. Jag kanske till och med kan börja vässa till mitt skrivande och bli en erkännd bloggare?) Det vore ju GANSKA intressant faktiskt.

Enligt mannen som utmanade mig:

"[...]varför skulle jag INTE vilja utmana dig i detta format? Du är ju minst lika intressant som småstadshomo och skönt stilsäkr snubbe som vem som helst av Sthlms självgoda mediepersonligheter (mig själv inklusive). Svara nu på utmaningen din lilla slampa! ;) Jag ska in i duschen och löddra men jag hoppas du får en fin kväll. Puss/Håkan med träbenet (ps: jag är nu officiellt vitvinspackad"

Regler: Bloggaren skriver 8 känsliga/intima fakta/vanor om sig själv som de flesta inte vet. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I inlägget skriver du namnet på 4 personer som du utmanar. Glöm inte att klistra in dit inlägg som en kommentar i bloggen tillhörande den du utmanat

1) Jag är en nörd

Från det att jag gick i tvåan i grundskolan ungefär fram tills dagens datum har jag varit sjukligt intresserad av serietidningar. Och då inte vilka serietidningar som helst, utan Spider-Man, X-men och de flesta andra som tillhör Marvel Universe. Länge försökte jag att dölja det faktum att jag ÄLSKADE serietidningar. Så fort någon skulle komma hem till mig (detta är under min högstadietid och början på gymnasiet) så gömde jag alla mina serietidningar jag hade i pappersformat. Sen lärde jag mig att jag kunde ladda ner serier vid DC++ istället, vilket ledde till att vår stationära dator hemma (som nu är omformaterad) förut hade ungefär 50 gb med comics, sorterade i olika mappar efter vilken superhero eller superhero-grupp som tidningarna handlade om. I början av sommaren lyckades min tvillingsyster skaffa oss ett virus på datorn så att vi var tvungna att omformatera hårddisken, så alla mina comics försvann, och självklart då även DC++ där jag var uppkopplad mot den bästa hubben på den här planeten, enligt en nörd som mig. Där kunde jag ladda ner hur mycket comics jag ville utan problem. Jag har nu alltså tvingats till att sluta vara en nörd på detta sätt och har missat jättemånga intressanta historier som hänt i Marvel Universe det senaste halvåret ungefär. Det gör ont i min själ när jag tänker på det.

2) Jag lever med tron om att jag kommer dö en tragisk död

Jag har i ett antal år nu levt med övertygelsen om att jag kommer få HIV, tvingas till isolation och bli en känd människa efter min död. Jag kommer skapa dansverk, musik och konst i min isolation och ingen kommer vilja träffa mig för att jag kommer leva i en minkpäls och vara odräglig och bitter på mitt liv. Jag kommer dö innan jag fyllt 45, och så kommer jag bli en stor känd människa efter min död (som Eva Cassidy ungefär). Jag har i en ganska stor del av mitt liv haft en ganska konstig syn på mitt eget liv, en bister och bitter syn. Det är självklart helt katastrofalt stört, men jag kan inte hjälpa det ibland. Jag kan inte hjälpa att jag ibland vill verka svårare än vad jag egentligen är. Det sätter självklart stopp för mycket jag gör, personer undviker mig och slutar umgås/prata med mig för att jag är FÖR bitter.

3) Jag kan vara galet svartsjuk

Jag tror att detta från början yttrat sig i avundsjuka mot min tvillingsyster. Jag har hela mitt liv levt med någon slags vedertagen övertygelse om att jag är mycket sämre än henne och att mina föräldrar älskar henne mer än mig. När jag var liten yttrade sig detta i att jag trodde seriöst i flera månader att jag var adopterad, och blev lämnad till mina föräldrar av någon som inte kunde ta hand om mig. När jag nu blivit äldre och börjat träffa folk (läs killar) har detta istället vänts mot dem. När jag pratar med någon som visar intresse för mig, men som sen förklarar att de inte vill något mer utan bara vara vänner med mig kan jag bli galen. Jag blir bittrare och galnare än den värsta surkärring på 80 år som någonsin existerat. Jag är intresserad egentligen över att hitta fler vänner (vilket leder till att folk istället slutar prata med mig totalt), men samtidigt så måste jag lära mig att man inte kan vara intresserad av ALLA människor heller. När någon jag pratar med fortsätter att prata med mig som de gjort innan de dissat mig, fortsätter att skicak fem sms per dag, men samtidigt säger att de "typ" skaffat partner blir jag tokig. Då blir jag svartsjuk och säger onödiga saker och nedvärdera mig själv för att de ska tycka synd om mig. Jag är med andra ord en väldigt suspekt människa.

4) Jag lever med övertygelsen om att jag ALDRIG kommer ha ett långt, fast förhållande

Hur mycket jag än önskar och hoppas, så tror jag aldrig att jag kommer ha ett långt förhållande i hela mitt liv. Jag tror helt enkelt att jag är en för konstig människa som någon vill leva med och spendera lång tid med. Mitt enda, och första förhållande, hade jag i våras. Det sträckte sig över hela maj månad. När jag flyttade ner från Umeå över sommaren blev jag dumpad på MSN dagen efter jag kommit hem. Det var inte oväntat och kom inte som en chock, men jag blev ändå ganska heartbroken över det. Jag vet inte om jag gjorde något "fel" i det förhållandet, men självklart tar jag allt som en personlig attack. Uppenbarligen så var jag ju fel människa och så för den killen, annars hade jag ju inte suttit och tjatat om det just nu. Vi var helt enkelt FÖR olika för att det skulle fungera (när man får en påpekelse om hur man går med sina fötter andra veckan man är tillsammans så är något allvarligt fel i förhållandet). Jag tror att jag är för suspekt och konstig för att någon kommer orka stå ut med min avundsjuka och min svartsjuka en längre tid. Självklart handlar allt detta om en stor rädsla.

5) Jag är livrädd för att dö oälskad

Det mesta jag skriver nu som rör mig, handlar egentligen om en sak tror jag i grund och botten. Det handlar om en väldigt stor rädsla, rädslan att dö oälskad. Innan jag förlorade min oskuld var jag övertygad om att jag skulle dö oskuld, nu är jag nästan smått övertygad om att jag kommer dö oälskad av alla i min närhet. Jag kommer säkert starta ett stort bråk med mina föräldrar när jag blir äldre. Jag kommer tappa alla kontakt med min tvillingsyster, mina vänner och alla människor runt omkring mig. Jag kommer dö föraktad och hatad av många, det tror jag, men jag tror också att det finns vissa som ALLTID kommer att älska mig, hur corny och weird jag än må vara. Men den här rädslan börjar nog förhoppningsvis spela ut sin rätt och slutar förhoppningsvis snart att påverka mig. Det är ju självklart den som driver min svartsjuka och min bitterhet, jag kan helt enkelt inte ta en komplimang för att jag tror att folk egentligen inte menar det och hatar mig innerst inne. Det är något jag försöker att jobba på JÄTTEMYCKET men det är väldigt svårt. Jag har gått till både kuratorer och samtalsterapeuter, men inget har fungerat. Det blir lite flummigt när man blir ombedd att krypa på golvet som ett spädbarn för att aktivera båda sina hjärnhalvor och kunna "tänka klart".

6) Jag har ett dåligt självförtroende

Från och till tror jag att jag inte kan något överhuvudtaget. Mitt självförtroende börjar dock bli bättre och bättre, när jag inser att jag faktiskt är ganska duktig på att dansa och sjunga. Jag är även duktig på att shoppa. Jag är bra på att spendera pengar, jag är bra på att klä mig snyggt och modemedvetet på mitt eget sätt. Jag är bra på att lyssna, även fast jag pratar tre gånger så mycket som jag lyssnar. Jag har även ett ganska bra öra för att snappa upp saker folk säger någon gång, sen kan jag omvandlad denna oviktiga kunskap och framstå som smart någon annan gång senare i livet. Egentligen tror jag att kunskap handlar om att höra rätt saker, lagra det och återberätta det med egna ord senare för att framstå som smart. Jag är ganska street smart och kan mycket mer än vad många tror att jag kan. Jag har ett ganska brett kunskapsområde. Ändå kan jag inte rå för att jag för det mesta tycker att jag är totalt värdelös och skitful. Jag har också i stora delar av mitt liv lidit av att jag tycker att jag haft för liten snopp. Idag lider jag inte av det lika mycket, men det påverkade mig ganska mycket som yngre, då det ledde till ökad dålig självkänsla för att jag inte var tillräckligt välhängd.

7) Jag är ganska egocentrisk

Som du som läser kanske förstått just nu så är jag ganska egocentrisk. Jag vet inte var detta kommer ifrån eftersom att båda mina föräldrar är väldigt oegocentriska. Mina föräldrar har hela mitt liv fått säga till mig att sluta vara så ego. Jag förstår inte var jag fåt det ifrån hela tiden, men det går nästan inte att få ur mig. Kanske är det för att jag naturligt har det i blodet för att kunna bli en person som syns och hörs. Kanske är det en försvarsmekanism som byggdes in i mig i samma stund som jag begåvades med en fladdrande käft, irriterande sinnelag och allmän begåvning inom det estetiska? Jag vet inte var det kommer ifrån, men det är en ganska intressant teori att det är en försvarsmekanism. Jag tror att man MÅSTE vara egoist för att kunna lyckas som människa inom sitt jobb. Jag tror verkligen det, hur mycket jag än blir inpräntad av mina lärare att vi ska vara de "ultimata ensemblemänniskorna" som ALLA älskar och som inte stör sig på något som någon annan gör. Men jag kan inte rå för att jag HATAR när folk jag känner ALLTID pitchar toner skitdåligt, sen säger åt andra att de pitchar dåligt. När folk i min närhet inte gör sitt jobb, när folk i min närhet tror att de är mycket bättre än de egentligen är. Jag hatar även mig själv när jag gör allt detta, men ändå så fortsätter jag för att överleva och slå mig framåt. Jag känner att jag på något sätt skulle representera den klassiska klassresan som många kända människor har gjort. Kanske är det så det kommer bli, vem vet?

8) Jag konsumerar

Jag konsumerar väldigt mycket, vilket är otroligt dåligt med tanke på att jag har beroendemänniskor i min släkt. Dock konsumerar jag inte narkotika eller överdrivet mycket alkohol. Istället konsumerar jag känslor, pengar, vänner och män. Det sista är väl något jag blivit väldigt bra på, trots mitt dåliga självförtroende. Egentligen har jag inget att klaga på eftersom att jag inte direkt har haft några problem med att vare sig träffa män för flyktiga sexuella möten eller för seriösa dejter. Men det är tanken på takten jag konsumerar människor som gör mig rädd för mig själv. Har jag blivit ett monster som konsumerar känslor och män utan att ens bry mig och tänka mig för? Nu har det varit lugnt sen slutet av sommaren då jag insåg att jag inte kan fortsätta i samma takt, då jag skulle till slut bli en känslomässig hora som inte bryr mig om något än att få tjäna pengar (och pengarna i detta fall är tillfredsställelse i form av att någon vill ha mig trots allt). Jag är väldigt bra på att spendera pengar, och kommer troligtvis att behöva bli stenrik för att kunna fortsätta min livsstil där jag shoppar sönder mina besparingar. Alla besparingar jag hade förra året försvann på ett halvår. Jag har i princip inga pengar kvar på mina bankkonton överhuvudtaget och fasar över den dagen om några månader då jag säger tack och adjö till Umeå för att då stå på egna ben igen och försöka att veta vad jag ska göra med mitt liv. Jag vet att jag inte har något kapital alls att stå på när jag kommer försöka att söka jobb inom scenbranschen. Förhoppningsvis har jag lika stor tur som talang som gör att jag får ett bra jobb direkt som gör att jag kan flytta till Stockholm, som i många år hägrat som staden dit jag vill för tillfället. Jag tror att jag i framtiden kommer att bo någon annanstans, New York, London eller Berlin kanske. Jag ser mig själv som en global människa med allt för stora och små ambitioner som jag måste få chans att uttrycka på något sätt på andra ställen än enbart Sverige. Mitt konsumerande måste självklart få ett slut snart, för jag kommer inte kunna leva såhär länge. Jag kanske klarar det till 30, sen kommer jag skriva en väldigt omtyckt och populär bok om känslomässig konsumption. Jag kommer då att bli rik och kunna leva mitt liv till fullo som jag vill. Med minkpäls, miljarder med serietidningar, och en snygg man vid min sida. Det vore det ultimata, kanske...

Jag vet inte vem jag ska utmana, eftersom att jag inte läser så många bloggar.

Den enda jag kan utmana som läser min blogg och som bloggar själv på en ganska frekvent basis är Gustav.

Jag hoppas att jag lyckades lämna ut mig så mycket som man skulle, eller bör. När jag tänker efter så har jag aldrig haft något problem med att öppna mig för okända människor. Tanken på att någon okänd människa läser det jag skriver och älskar mig i smyg kittlar min mage.

Igår var jag och Robert på Club Subjekt, det var lika tråkigt som vanligt. Efteråt sa någon att vi såg ut att sitta ihop, och att vi såg tjuriga ut båda två.

Jag insåg att det troligtvis stämde!

Först stöter vi på Ingrid och Jenny, våra danslärare. Både Robert och jag hamnade i något slags apatiskt chocktillstånd och jag upprepade mantrat: vad gör ni här? vad gör ni här? ungefär 15 gånger innan chocken var över mig. Då började vi dansa istället.

Lite senare går Robert och jag ÅTERIGEN fram till DJ:n och ber om BRA musik istället för 80-tals tjaffs som är värdelöst. Då säger DJ:n, "jag kanske inte kan göra er kväll bättre med musiken, men jag kan introducera er för den mest fantastiska människa på detta ställe. Hon kommer garanterat göra er kväll bättre."

Bredvid står en korthårig, blond kvinna som är ganska lång och skitsnygg:
-"Hej, Oskar", säger jag och sträcker fram min hand.

-"Frida Hyalkfbnadkvb"

-"VA?", säger jag
-"Frida Hyvönen"

Jag: ....... OKEJ!

Vi blir alltså presenterade för artisten Frida Hyvönen. Hon var CPSNYGG och skittrevlig och ödmjuk. Jag fick fram en massa meningar om att jag visste vem hon var och att jag hört henne, "tror jag". Sen så pratade vi en massa med henne. Hon var nog den jag pratade mest med igår kväll. Hon var skittrevlig.Det slutade med att hon skulle hjälpa mig att hitta ett ragg. En känd nationell, och internationell artist skulle hjälpa mig att hitta ett ragg. (Förlåt, men ibland är jag FÖR lättimponerad av människor som är lite kända på grund av det de gör).

Det gick inget vidare kan jag väl säga, men hon var ändå skittrevlig och underbar. Hon tyckte att jag var vacker och underbar, sen tog hon mig på rumpan.

Kvällen slutade som vanligt, utan ragg, men jag var ändå glad. För som jag konstaterade för Frida så har jag ändå mitt på det torra (typ).

Your Penis Name Is...

Prince Charming

VARFÖR fick jag ett så bögigt namn på min penis?

Kunde jag inte fått ett annat namn, typ: Mega Stick, Super pe-nis eller Big Prince.

Jag känner att till och med internet försöker att förminska min penis!

Jag känner att min manlighet har fått sig en liten törn och nu måste jag sörja detta med att gå på Queer-klubb ikväll.

Okej, jag kanske är lite salongsberusad av mitt äckliga söta vin jag fick av min granne hemma i Örebro, MEN.... jag vet inte ut eller in med vissa människor längre.

Jag blir förvirrad.

Vill jag ha T eller inte?

Vill jag att han ska komma hit?

Det konstiga, eller konstigt och konstigt (det är nog egentligen bra), är att jag tror att jag vill det.

Även den bästa har sina dåliga sidor, det finns ju saker man kan ändra. Och jag vill nog kanske inget hellre just nu än att han ska komma hit. Jag vet inte om det är alkoholen som talar, eller att jag fick det bekräftat att jag är dum i huvudet via MSN, eller att jag bara är mer omtyckt än jag tror. Men jag tror att jag verkligen vill.... ja, jag vill.

Dock känner jag att jag får dåligt samvete eftersom att jag inte kan åka nedåt något under tiden jag är här... första gången jag kommer hem på riktigt kommer bli över jul. Det är SJUKT långt dit, orkar jag inleda något på distans?!

den som lever får se!

(TACK ALEXANDER för att du är UNDERBART duktig på att redigera bilder! Du är verkligen fantastiskt duktig och begåvad!!!!!!!!!!!!!)

Nu har jag återigen kommit upp till Umeå.
Ny termin, nya hål att töja.

På vägen upp fikade jag först med Niklas, sen med Johan. Skulle åka från Sundsvall när klockan var 22:30 typ. När jag var ungefär 4 mil söder om Örnsköldsvik körde jag på en älg.
Träffade den lite på bakbenen, jag överlevde, älgen med förhoppningsvis. Bilen överlevde också för den delen. Men denna historia vet väl de flesta redan om, därför är den inte värd att nämna något mer.

Idag, lördag, har Jag, Ulrika och Robert gjort stan för tredje gången denna vecka. UNDERBART!
Igår fyndade jag ett par Acnejeans för 300, ett halsband och ett par benvärmare på H&M.
Idag fyndade jag ett par gråa skinnskor i tunnt grått skinn på Bianco för 300 kr. Sen, to top it all, fyndade jag en kofta på MQ för 50. HELT HYSTERISKT bra!
Den är i och för sig XL, men jag har den självklart som oversize, sjukt snygg outfit lyckades jag komponera på en liten shoppingtrip. Jag åkte in till stan i en outfit, kom hem i en annan!

Idag ska vi även ha inflyttningsfest i Elin och Mads lägenhet som de fått på internatet.

Jag är glad och obitter efter att ha snackat med Gustaf halva natten igår...
LYCKLIG SINGEL FFS!