Igår såg jag den:
isfittan.
Mitt på gatan var den.
En fitta gjord i is.
Den hade liksom formats där av sig själv.
En lite lätt öppen fitta av is.

Samtidigt lyssnade jag på "hur ska det gå" och tänkte:
Jo, det kanske går bra ändå.
Om isfittan står emot där på gatan borde jag också klara mig ur nuvarande livssituation som kanske inte riktigt är tillfredsställande.
Hon verkar ju inte direkt få någon tillfredsställelse heller.

Ikväll kanske jag blir tillfredsställd dock.
Premiär/sista föreställning i ett.
Ett intimt publikmöte.