Nu har jag snart blickat ut över Vasastans tak i ett år.
Takåsarna är fina.
Jättemånga skorstenar.
Det slog mig.
När jag satt här och lyssnade på Jag har gått inunder Stjärnor.
För att komma hit till dig.
Där du väntat mig med händer som blev varma.
Du ska giva mig din kärlek.
Du ska smeka, värma mig.
Du ska tro att jag är en av livets armar.

Jag fastnade med blicken.
Det högg till i några sekunder.
Några få sekunder bara där jag hann känna:
Wow! Livet är inte mer än så här just nu.
I ett rum i Vasastan.