Jag är trött på att kallas "danshoppa" eller något annat med negativ feminin klang (som för att understryka att det jag sysslar med är något av lägre rang än allt annat man kan göra i livet).
Det är ovärdigt, nedvärderande och baseras på okunskap.
Bara för att jag sysslar med konst gör det mig inte dummare än någon annan.
Det jag sysslar med är i allra högsta grad av stor vikt. Kanske viktigare än att sitta på en bank. Eller "jobba på kontor".
Det gör mig bitter.
Lite samma sak som när man delade in folk i kategorier i mellanstadiet.
Ni vet när man skrev sitt namn och sedan skulle folk skriva en positiv sak om en på den.
På dom man inte kunde skriva något fint om (fint likställs här med snygg och söt) skrev man "snäll", "rolig" eller liknande vaga, icke-beskrivande-av-utseendet-adjektiv.
Det värsta är att jag tror att det som skrev i mellanstadiet än idag gäller.
Fick man inte ett "söt" eller "snygg" då tror jag inte man uppfattas som det idag heller.
Ta mig som exempel:
En utseendemässig komplimang som oftast ges till mig är: Gud, vad du har snygga kläder.
En utseendemässig komplimang som nästan aldrig ges till mig är: Gud, vad du ser bra ut (syftandes på kroppsligt utseende minus kläder).
Vad hade jag för ord på min lappar som liten?
Rolig.. snäll... kanske lite söt en gång sådär av en tjej som var kär i mig.
Idag hör jag: Rolig, "du är så galen jämt", "du har snygg klädstil". Typ.
Okej, livet kanske inte blir lättare om man anses snygg från mellanstadiet och uppåt.
Men det kanske skulle underlätta?
Inte för att jag egentligen hade något sammanhängande tema med denna text egentligen.
Jag ville bara återigen påpeka två konstigheter.
Märkligheter i vardagen.
En strimma av bitterhet i den annars så glada vardagen.