Igår befann jag mig cirka två meter från dagens löpsedelhistoria:
Anni-Frid och Agnetha, åter på scenen.
Där, rakt framför mig.
Ingen sång bjöds jag på, men ett fint leende från den sistnämnda i min kameralins.
Häftigt.
Och ja, det är min arm som man ser med mörkblå och vitprickig skjorta och silverlänk.
Den som hoppar och pekar när Markus Krunegård spelar.
Fint!