Martin och Jag

Det här är Martin.
Han är en väldigt fin människa (tror jag)
Han är bland annat väldigt bra att prata i telefonen med. Länge.
Det går liksom av bara farten. Man kan sitta och prata om sitt. Han med. Samtidigt.
Det funkar så fint då.
Man liksom möts på mitten på ett konstigt sätt.
Martin kan spela piano och sjunga.
Han är lång också. Och så har han många fina kläder.
Martin och jag har faktiskt aldrig träffats (mer än på Skype då jag såg hans kuk)
Som du ser på hans min så gillar han det. Kuk alltså. Inte Skype.
För det krånglade jämt och man hör så dåligt vad den andra säger.
Men jag tror att han är riktigt fin den här Martin. En sån där människa man vet att man skulle umgås med en massa om man bodde i samma stad. Men nu gör vi ju tyvärr inte det, Martin och Jag.
Han bor i Malmö och ritar streck och cirklar på papper.
Jag bor i Stockholm och ritar streck och cirklar i luften med mina kroppsdelar.
Vår enda gemensamma nämnare är att vi varit hopplöst förälskade i samma kille en gång.
Fast, han har en ny pojkvän idag igen. Som han alltid har.
Han kommer säkert svälta ihjäl sin monogama lycka snart igen. Som han gjort förr.
Vi lämnades utan luft. Men vi har ändå varandra.
Martin och Jag