I går fick jag ytterliggare en debattartikel publicerad i Nerikes Allehanda. Jag har återigen turned into wannabeJournalistMilitantaktivisthomot Oskar.
Dock känner jag mig varken militant, eller aktivistisk. Jag känner bara mer och mer att det är sjukt kul att skriva artiklar (journalist känns allt mer lockande inom ett fåtal år måste jag tillstå)...
Som den sanna egoist jag är väljer jag att kopiera råmanuset jag skrev, som denna gång inte heller blev speciellt redigerat. Jag inser att det kanske är svårt att följa med i debatten när jag bara publicerar min egen artikel. Men jag har inte hittat (och för den delen inte heller sökt) efter den artikel jag skrev ett svar på. Den handlade i kort om att homosexuella har lobbyister som påverkar politiker och allmänheten om att det är fult att vara homofob, och att Pride endast är ett stort spektakel. Oskar countinues the fight mot (denna gång) frikyrkopastorer och Sverige Demokrater (förra gången)!

Pride-lobbyister på gott och ont

Jag måste erkänna att jag håller med till viss del i det Tord Ström framför i sin artikel "Svenska medier dansar efter Pride-lobbyisternas pipa". Jag hade väldigt länge en dålig syn på Pride, allt vad HBT innebar och även hur allt framställdes i media.
Jag har ändrat mig på två av dessa punkter.
Ström skriver att det blivit politiskt korrekt att prisa Pride, att gå i tåget och uttrycka sin åsikt för homosexualitet och allas lika rättigheter. Jag håller med om att det i mångt och mycket kan gå till överdrift, och jag anser att det till stor del är medias fel.
Jag har för andra året i rad besökt Pride och blev en andra gång slagen med häpnad över hur många människor som besöker, tittar på, eller träffas under Pride.
Pride har i Sverige varken blivit en parad som är bespottat, gatstenskastad eller hatad, det har istället blivit en familjefest. Vilket jag måste påstå på ett sätt är väldigt bra,det förs istället fram fokus på en utsatt grupp i samhället. Det jag ställer mig mest frågande till är detta utanförskap som HBT-världen skapat (mer eller mindre själva i många fall).
När jag själv valde att komma ut så satte jag mig i ett större utanförskap än vad det ska behöva innebära att vara homosexuell. Vem bör egentligen veta vem jag har sex med, eller väljer att älska? I en perfekt värld ska ingen behöva komma ut. Men än är vi tyvärr inte där.
Därför är det både med nöje och förakt jag ser på min egen "samhällsgrupp" och känner ett visst obehag till media. Av alla de tusental som väljer att gå i Pride-paraden och manifestera för allas lika rättighet att älska vem man vill (vilket jag anser är Prides egentligen syfte) så är det ett fåtal som väljer att "spöka" ut sig och göra sig synliggjorda på ett speciellt uppseendeväckande sätt. En övervägande majoritet som går i paraden väljer att gå som "vem som helst", har vanliga kläder, är inte sminkade eller speciellt avklädda.
Media väljer dock att nästan enbart publicera bilder på ett tåg där människor är klädda i grälla färger, slänger konfetti runt sig och är halvnakna. Det är synd.
För att acceptansen för olikheter, när det kommer till sexuella läggningar, ska öka tror jag att media måste göra ett "bättre" urval i vad man publicerar för bilder. Att enbart publicera bilder på utklädda människor och halvnakna människor innebär att man fortsätter att publicera den föreställning av HBT-världen som många människor har. Varför påvisar man inte istället att vem som helst kan gå där?Min syn på Pride har ändrats på ett år, min syn på vad HBT innebär har också ändrats, men fortfarande känner jag att media ibland fokuserar på fel saker och fortsätter att tvinga fram en slags utanförskap som inte borde existera.

Oskar Lövbrand
Örebro