Rättelse till gårdagens/föregående inlägg:
Citatet ska lyda; "Jag är bara en liten pojke..."


Idag addade min sånglärare/mentor/gudinna i sång/lärare/arbetskamrat/hobbypsykolog Johanna mig på Facebook. Intressant faktiskt eftersom att vi redan hunnit konversera om våra körlektioner och hennes tävlingsinstiskt mot sin sambo och omvärlden. Jag fick mer beröm än jag någonsin fått av henne, PÅ FACEBOOK.

Är det bara jag, eller verkar det som att komplimanger mer och mer kommer via cyberspace istället för reality? När till och med min lärare, som jag träffar dagligen, kan berömma mig mer än hon någonsin gjort på riktigt på en hemsida är livet på väg var då?
Jag blev hursomhelst hysteriskt sjukt glad av det hon sa, och detta kommer VERKLIGEN att sporra mig till att sjunga arslet av mig fram till London-resan efter nyår.

Helt plötsligt förstår jag mig mer på henne än jag någonsin gjort (dock inte bara efter meddelandet, men efter den här veckan i övrigt också). Tack för det Johanna!
*cpglad glad gubbe*