Oskar ger ambivalensen ett ansikte

Doktorn frågar: (först mummel, han pratade verkligen svagt och otydligt) kvinnor? män? både kvinnor och män?

Jag: va? jahaa.. alltså.. jag är homosexuell.

När jag sa det till en läkare kändes det som en sjukdom...

Sen tänkte jag: shit, nu kommer jag ALDRIG få donera blod, för nu finns jag registerad på sjukhus som bög. Jag är bög?! va? varför måste han veta det? just ja, smittorisk...

Sen tänkte jag: är jag verkligen bög?

Tänk om min homosexuella läggning bara är en fas? Tänk om det bara är en fas i ledet av faser enligt Freud. Orala, anala, homosexuella... you get it. Väldigt märkligt måste jag säga. Det tål att tänkas på (dock är jag nog tämligen övertygad om att jag är bög. Eller, måste man veta det? Spelar det egentligen någon roll?)

Har vi kommit så långt att det inte längre spelar någon roll? Läkaren höjde ju inte direkt på ögonbrynen när jag yttrade orden. För honom är det väl normalt, genom yrket. Men det kändes ändå bra på ett sätt... Har världen blivit lite vänligare, eller är det bara i skydd av sjukhusets vitmålade vägger, sterila klimat och otäcka papper på gröna britsar som denna välvilja existerar?