I Umeå blir det inte helt mörkt längre. Solen stannar uppe lite, lite grand. Som en röd liten strimma finns den kvar vid horisonten. Jag insåg att jag ett tag till framöver kommer vara the first fuck efter ett långvarigt förhållande för någon annan. Eller varför inte han som gått hem med alla. Eller han som bara har lite kul och inte kan tas seriöst. Eller bara allmänt slynigt sådär, lite där och lite där. Trivs jag med det? Troligtvis, annars hade jag inte fortsatt?
Men ändå, den där lilla känslan som desperat klamrar sig fast i hjärteroten, som solen som inte försvinner riktigt helt. Känslan (som jag alltid beklagar mig över) som säger: väx upp!
Vågar jag? Tänker jag? undrar jag...