Just exakt nu tror jag att jag upplever det man talar om så ofta:
den totala ensamheten man upplever omgiven av en miljon människor.
Känslan av att vara solo i en stad av åtminstone duo.
Jag tänkte redan i eftermiddags att det vore trevligt att hitta på något.
Jag fick som förslag av Daniel att gå ut på Paradise, men det kändes inte rätt. Jag har svårt för large gay crowds.
Istället sitter jag här, småfull på nästan en flaska rött, och känner mig patetisk.
Iordninggjord som en transa i småstad väntandes på RFSL-festen; jag kan ju inte anlända för tidigt, då verkar jag ju desperat.
Perfekt ofixat fixad, till och med med uppböjda ögonfransar.
Dom är ju så raka annars. Jag har hört att dom är jättefina när dom är lite uppböjda, jag tänkte att jag kanske skulle få flörta lite med någon ikväll.
Känna mig lite sedd.
Men nej, istället sitter jag här, iordninggjord som nåt litet småstadsfikus och gråter.
Fixad, redo, kåt och alldeles..., alldeles ensam.
När till och med någon man tror man träffar säger: Jag ska gå hem till min säng och lägga mig nu.
Då känner man hur man liksom försvinner bort. En liten bit i taget.
Bit efter bit betyder man mindre.
En vän kan man aldrig få för mycket av, men jävlar vad man saknar att ha åtminstonde en som hörde av sig...