Efter en helg med tre föreställningar kändes det relevant och högst aktuellt att fira av det med att gå ut för första gången ordentligt på en söndag på flera år.
Eftersom att föreställningarna gått bra var partyhumöret innan diverse festligheter på topp, som sig bör. När festligheterna satt igång kände man istället av diverse trötthet i kropp och en pulserande huvudvärk ledde till en ganska tidig hemgång.
Något jag noterade, precis innan jag hoppade in i taxin var:
Heterosexuella män är som gamar; de hoppar på dödköttet (kvinnor) så fort de befinner sig ensamma utan sällskap av andra män (oavsett läggning).
Så fort jag lämnat mitt kvinnliga sällskap för aftonen fanns där fem män som genast försökte få in en fot, hand eller snopp.
Så fantastiskt förutsägbart och lustigt på samma gång.
Som den halvmörka mannen som hela kvällen försökte ta sig över kvinna efter kvinna. En hand på rumpan där, en slick i mungipan där.
Är det verkligen så vi ser ut? När vi står där på schlagergolvet och försöker göra oss sexiga?
Nej nej. Bögar är ju så mycket mer fientliga. Där är blicken "för jag vill knulla" och "jag vill döda dig" likadan...
Mitt sällskap kommenterade även mig som: "Du ser heterosexuell ut ikväll" och "skulle inte du vara hetero ikväll?".
Jag kände: Nej, där går nog gränsen.
Jag är inte fullt redo att ta det steget än.
Det känns skrämmande.
Jag är hellre lite garderobshetero ett tag till. I höst kanske... då kanske jag kan komma ut. Men inte nu, verkligen inte nu. Jag är inte redo att abandon the cock yet.
Likväl som för mina vänninor har den fortfarande ett allt för stort grepp om mig.