Som vanligt försökte jag att inbilla mig att det var en bra idé.
Denna gång var det ur substitutväg, faktiskt.
Inte ens det fungerade.
Du har fullt upp med din egna tillfredsställelse; dels att jag ens kommer till dig (vilket du aldrig skulle säga högt) och för att du kommer i mig.
Vilket inte var något jag ville.
Du gjorde det bara.
Hänsynslöst fyllde du mig utan en tanke på hur felfri jag känner mig.
Min ständiga självövertygelse är min största svaghet.
Din att du fortfarande älskar mig.
Även om jag inte är den du en gång föll för.
Jag sket ut dig bokstavligen, skrev ett mantra tio gånger om i ett block och denna gång kan vi lova varandra båda två att det inte kommer att vara något försök från något håll.
Det är bäst så. Faktiskt.
Det har det varit alldeles för länge utan att vi tagit tag i det ordentligt.
Låtit det vara och luras av våra egna illusioner.
Jag kommer aldrig vara den jag var.