Today was the last time I saw you for a while, the sun was shining bright.

Hmmm, förhoppningsvis kommer det att gå bra.

Nu har jag packat ihop hela mitt rum.
Jag kom att tänka på en sjuk sak.
Hela mitt liv ryms i en Saab 900.


HELA mitt liv (om man enbart räknar materiella ting)



det är fan helt jävla crazy.
Jag kom att tänka på de som rymmer hela sitt liv i en ICA-kasse, en kundvagn eller dylikt.
Fan vad jag är lyckligt lottad, och ändå ska jag vara emo över att jag kommer tjäna en massa pengar i sommar, kommer åka på festival osv osv.
Det enda som skulle kunna göra min sommar ultimat är om blondie verkligen kan komma ner. Så att jag slipper dö av längtan och saknad.
Vi får se hur det blir. Jag får ta en vecka i sänder.

Pappa är här nu i alla fall, vilket känns skönt.
Jag vet att Hanna saknar mig väldigt mycket.
Ska bli skönt på ett sätt att komma hem, träffa alla.
Samtidigt har jag ett väldigt stort skäl till att stanna kvar i Umeå, ett skäl...
Det väger väldigt tungt och därför känns det extra jobbigt. Ett skäl mot många.

Men det är ett skäl som gör att tårar strilar ner för kinden när man ligger och tittar in i ögonen.
Ett skäl som ger värme, som ger kärlek och som ger energi.
Hur lite jag än sover (jag sover bättre nu än jag gjorde för två veckor sen) när han är bredvid.
Så får jag ändå det där... det som jag nu vet är så viktigt.


Det som jag vet att jag vissa dagar kommer blöda mitt hjärta ur mig för att få känna och vara, det som jag vissa dagar kommer sakna så att det gör ont i lilltån. Det som jag vissa dagar kommer känna mig stark av.
Jag hoppas att den längtan finns kvar och kan förbli under hela sommaren...





Hejdå Umeå


Hejdå Henrik


Hejdå skolan


Hejdå vänner





K & S