transigt

...jag glömde säga att jag köpte senaste numret av Café idag. Tidningen jag i min ungdom något missvisande förknippade med kvinnor som visade sina utfläkta könsorgan (jag trodde länge att ett utvik innebar att dom visade fittan).
Anywhore, Sofie Fahrman var på omslaget och jag köpte det enbart för att hon var där. Hon såg så glad och snygg ut i sitt lockade hår och mörkt blå klänning. Jag blev nyfiken på om hon såg annorlunda ut på bilderna i tidningen än vad hon brukar göra på sina byline-bilder och sånna där allmänt fula aftonbladetbilder. Självklart var hon supersnygg, och i några svaga ögonblick funderade jag återigen på att jag borde fötts som kvinna. Nej, jag lider inte av transsexualism. No need to worry (jag är asful som kvinna). Jag kände mest att det måste vara oerhört spännande att ha lockigt blont hår (min största dröm utseendemässigt förutom att fettsuga mig, operera näsan, hakan och kindbenen, är att ha blont hår som är vågigt.), långa ben som förlängs än mer av ett par riktigt höga och snygga skor och ett par riktigt snygga bröst. Det är ju något med den naturliga kvinnliga estetiken som alltid tilltalat mig, min läggning till trots. En kvinnokropp påklädd kan ju vara så mycket mer behaglig att titta på än en manskropp. Oftast. Eller ibland. Eller, jag vet inte vad jag egentligen babblar om. Jag kunde konstatera att kvinnan såg oerhört snygg ut på alla bilder och hon var en som återigen lyckades väcka mina underliggande transsexuella tankar (Systrarna Olsen är två andra, Natalie Portman och Carrie Bradshaw ytterliggare två). (Det hela väcktes faktiskt återigen för ytterliggare några dagar sedan när jag såg sånna där gammeldags volangtrosor på Beyond retro. Om jag vore kvinna skulle jag bygga en utekvällsoutfit i sommar efter ett par svarta sådanna. Syndigt och absolut supersnyggt!)
(kul att Fredrik Ljungberg och Mats Sundin finns under "kvinnor" på Cafés hemsida.)

Nu ska jag rita av en bild på hur man knyter en fluga för hand, för att väga upp mina kvinnliga känslor...