Stockholm kan bli ganska ensamt. Redan. Fast, det är vackert på något melankoliskt sätt. Det är jättemycket stress. Var ska alla människor? Varför kan folk inte stanna upp och gå lite långsamt? Måste man ta en tunnelbana som anländer exakt när man börjar jobba?
IKEA på kungens kurva är huge. Det är som en labyrint nästan. Lite otäckt.
Det har regnat från och till i två dagar. Jag nynnade lite på Stockholm I natt igår kväll för mig själv. Jag nynnade på den i morse också, fast då var det soligt men ändå blåste det kallt.
Avstånden i Stockholm är inte så stora egentligen. Jag har alltid trott att det var så långt, så stort, så mycket. Det känns ganska litet ändå. Men ändå lagom stort.
Jag är nog väldigt rädd för att bli ensam i Stockholm i natt. Jobba, åka hem, äta lite mat, titta på tv, dricka en kopp Te och sedan sova. Vakna, klä upp sig, gå till jobbet...
Jag är lite rädd för att klä upp mig för ingen.
Tänk om ingen tänker på en. Man kanske försvinner bort i myllret av lattemorsor, bitterkärringar, kavajsnubbar och fjortisar. Man blir, Gud bevare mig väl, en del av den stora massan. Kanske är det därför jag söker mig till den överexploaterade asfaltsdjungeln? För att för första gången på väldigt länge känna mig ounik. Slippa tanken på att prestera, slippa tanken på att synas speciellt mycket. Glädja sig åt det lilla i allt det stora och grå.
Sturegallerian gör reklam för att dom är proud sponsors of Europride Stockholm 2008. De pratar om glitter, höga klackar och lila läppar. Det känns längre ifrån nu än jag trodde att det skulle göra. Vardagstransismen blir nästan påträngande.
Jag tittade på DNs lilla fotoutställning istället och kände mig medmänsklig. Utanförskapet minskar på något sätt, hur kan det vara möjligt? Jag lider inte. Jag jagas inte med pilbåge för att jag är gift med en kvinna av motsatt stam. Jag är ensam, fast ändå är jag nog det inte. Jag känner mig glad och lättad över att bo i en stad med möjligheter. Ensamma möjligheter.