Midsommarafton blev ändå rätt lyckad?

Jag sjöng karaoke på sunkiga baren, gormade om whispered goodbye as she got on a plane, never to return again. Kändes lite lagom festligt sådär när man kommer tillbaka till sin hemstad. Det sköna med att komma hem är att man slipper känna sig så fast. Man kan göra saker man annars inte gjort om man bott kvar. Sjunga karaoke för en halvfull bar en midsommarafton till exempel. Eller varför inte umgås med intelligenta och bittra bögar över 28?

När man ändå håller på kan man försöka att inse att man sjunger jävligt bra på fyllan klockan 03. Sen har man alltid bäst sex med något gammalt också. Det känns fräscht på något sätt. Man vet vad man får, och det överraskar varje gång.

-"Jag ÄR Samantha".

- "Du försöker snarare att vara henne, du vill vara henne, men gör det inte."

Men visst gör jag det. Fullt ut. Lika själsligt törstande som hon, lika frenetiskt uppiffad, utstuderad och jävlig är jag.

Nu sitter jag och äter Marryland Choc chip & Hazelnut. Funderar på att göra det otänkbara; gå på bio själv imorgon. Något jag aldrig trott att jag ska uppleva. Tänkte sitta där och känna mig likvärdig, igenkännande och snyfta åt Samanthas och mina taffliga försök att vara lite mänskliga.

Egentligen har jag aldrig gillat Samantha. Egentligen har jag nog aldrig gillat mig själv heller.

Men det är underbart att leva med sig själv ändå. Idag känner jag mig faktiskt snygg. Du vet, det pendlar fram och tillbaka hela tiden.

Frida gav visioner om att vara hög i Paris. Det känns lite halvdekis och förlegat. Jag väljer nog hellre full i New York.