Jag funderade över en sak igår. Det sköna med att komma hem. Hem. Småstadsörebro med wannabebrats och lantisar med Big Brother-komplex. Jag trodde inte att jag skulle känna så. Skäms nästan över mina känslor. Kanske är det för att Örebro är mig förlorat. Kanske är det för att det bara är så fantastiskt skönt att stöta ihop med den bästa lilla kvinnan i hela världen utanför Ica och bara säga: Vi ses om två timmar, dricker vin och lyssnar på Blondie.
Inte veta var man ska gå när man har två val att välja mellan: Backstage eller Satin. Allt kostar 80 kr och känns jättedyrt med tanke på kvaliteten.
Att vara skittrött och hälsa på gamla bekanta som kallar en slynig. Det spelar ingen roll. För man kan gå helt klädd i svart och dansa jättefort och hetsigt och inte behöva dricka någon avslagen öl. För man är hög på kvinnan med spetströja instoppad i Acnejeansen, tanken på att allt-ordnar-sig-ska-du-se, och på hur skönt det är att verkligen komma hem.
Att komma hem ska vara en schlager. Det ska vara en schlager som sprätter i andras ansikten. Titta på mig, jag har blivit såhär mycket bättre och duktigare. Titta på mig, jag är snyggast i stan. Jag är gjord efter mall. Jag är småstadsgrabben som går hem från krogen kvart över ett. Jag är småstadsgrabben som däckar på efterfestsoffan efter att ha ätit en äggmacka med majonäs och sallad. Jag är storstadsgrabben som alltid fruktat småstadsmobbarna som nu står där 10-15 kg för mycket. De är singlar, dricker öl och skaffar barn. De importerar turkar och gifter sig med dem för att de ska få stanna kvar. Jag, jag dansar och letar lägenhet. Jag tränar och letar kärlek. Jag äter och letar smalhet. Jag är trött. Men det struntar jag i. Åka på huvudstadsresa på höstlovet med pappa kan göra mig gott. Se lite, höra lite. Få lite mer storstadskomplex och ångest över hur litet livet är. Hur stor världen är och hur skönt det är att någon gång i månaden faktiskt få komma hem och känna sig jävligt lyckad i en annars så svår stad där allt ses som misslyckanden.