Håkan Hellström och jag

Stina: Han träffar ju inte en ton rätt...
Jag: *mummel*
Stina: ...Är det inte han Hellström-människan?
Jag: ..... jo, Håkan Hellström...
Stina: Så heter han ja! Han låter som han blivit kastrerad


Och jag brukar inte ens försvara Hellström i vanliga fall, men nu känner jag att jag faktiskt måste försvara honom LITE och tänka tillbaka på Kalasturnén 2003 (kan det vara?) när jag såg honom i Brunnsparken i Örebro. Förutom att min syster fick panik när vi stod längst fram eftersom att hon trodde att hon skulle bli ihjälklämd (jag blev assur för att jag ville stå längst fram även fast jag inte ens tyckte att han var bra), så var det en fantastisk konsert med ett gammalt piano och såpbubblor i luften. Det var när dom fortfarande hade sjömanskostymer (nu kan jag ju dock anse att Hellström med band har anammat en oerhört mycket bättre och snyggare stil) och man gick i högstadiet och var smygbög och aldrig hade druckit sig full och kände sig sjukt vilsen inombords men inte visade det för några andra eftersom att man satt på sitt rum varje kväll och läste Marvel Universe comics eller ritade 2D bilder på a4 papper och fyllde sin översta skrivbordslåda med påhittade eller befintliga superhjältar. Allt för att fly lite, undvika lite men framförallt slippa konfrontera sig själv. Min relation till Håkan Hellström kan således kallas komplex om man drar det långt...