Nu blev detta ett sånt där inlägg om någon slags inbillad bitterhet, igen! (Håll för öronen(ögonen) om det stör)

Ibland har jag någon slags latent bitterhet mot andra bögar.
Ibland (när jag blir förbittrad och sentimental) undrar jag om jag är destined to be nånting?
Klart jag är nånting, jag är ju för fan mig själv, men jag menar på ett nationellt, aktuellt och otroligt globalt sett. Troligtvis inte, så jag kan ju egentligen spola mina drömmar om att bli rik.
Men ändå kan jag inte sluta att undra vad som kommer att ske om 2 veckor, 2 månader, 2 år.
Med andra ord: jag vill ha svaret NU!
men det kanske vore konstigt om jag fick ett sådant svar direkt nu, skulle det ändra hur jag betedde mig nu? Hur jag reagerar nu?

På tal om något helt annat insåg jag just nu (jag vet att jag sagt det förr) att jag är en av få som är singel fortfarande. (At least känns det som det.)(Jag pratar om bögar.)
Självklart och troligtvis är det inte så, men man kan ju ändå hoppas så att man blir unik i sin situation och känd som han-som-alltid-går-hem-själv, eller: "den eviga singeln", eller varför inte denna framförhållning till hela sökandet/varandet som singel: Jag är för bra för folk, de vet inte vad de går miste om.
Dom ÖNSKAR att dom kunde ha en så bra partner som jag:
som blir svartsjuk för minsta lilla grej,
som klär sig snyggt,
som kan sjunga/dansa som en gud,
som kan leva om (leder till tinnitus för människor i min närhet)
som kan kyssa på det där speciella viset som gör en erkänd för att vara en bra kyssare
som kan vara otroligt fånig och sakna djup

Jag är unik! (fortsätt rabbla mantrat, fortsätt rabbla mantrat)
Men, inte fan är vi alla så unika egentligen som vi vill tro och som man fick intryckt i sin lågstadiehjärna. Det handlar väl egentligen bara om i vilken mån vi beklagar oss över våran utsatthet/depression/ångest/glädje/ilska/hat/kärlek som gör oss unika?

(Eller så handlar det fortfarande om min latenta bitterhet mot alla bögar som fortfarande verkar hitta varandra till höger och vänster)