(Jag kommer säkert uppfattas som stötande igen, men är det inte det vi egentligen tycker är så fantastiskt med mig?)

And so a sunday passes by, och jag konstaterar att inte mycket har hänt sedan sist.
Jag har kanske skaffat mig en moral helt plötsligt.
Jag är trött på att vara second stringer, töm-och-glöm i alla mina hål.
Hur får man någon annan att inse att det är bättre att försöka rädda sin relation än att ligga med mig en gång, ångra sig och leva med ångesten resten av sitt liv?
Jag försöker, men det går liksom inte.
Mina försök till hans självhjälp verkar vara förgäves.
"Jag vet hur det kommer sluta!" biter liksom inte.
Han är leds på att inte vara förälskad, han är bara kär.
Han är leds på att vara för grov och hans pojkvän för trång.
Då tar man mig istället. In med Oskar. In för att skapa lite love.
Lite nukanjagglömmaattjaginteharenbrarelationsomjagkanskeförstörtotaltomjaggördetta.
Jag vill inte ha din misslyckade relation och din för grova kuk.
Jag vill ha det du är så trött på.
Skillnaden mellan förälskelse och kärlek, är det när vardagen börjar krypa på och man inser att livet inte är så mycket roligare än såhär? När man inte längre ligger tre gånger om dagen och passionerat utbyter blickar eller kyssar på offentliga platser?
Är det när man inte vill lämna någon för att man är kär, men samtidigt måste vara med någon annan för att få vara förälskad?
Är inte förälskelsen då egentligen bara det fysiska?

Lisa Nilsson har en gång skrivit:
Du gjorde det igen, alldeles nyss.
Du sa det där man aldrig får säga.
Du sa det till mig, det outhärdligt hänsynslöst förbjudna.
Du sa: Jag älskar dig!

Nej, jag vill inte vara förälskad, jag vill vara kär. Det vill nog du med innerst inne...